Första bebisen i gänget

F´låt för extremt oregelbundna updates, ni få som läser! Jag skriver ju mest för att själv dokumentera för framtiden. Typ!
 
Den 30 maj anlände gängets första bebis! Johanna och Eric fick sin lilla Clara =) Sjukt roligt, knasigt och häftigt!! Första timmen när jag och Ida hälsade på kändes det mest sjukt. Några dagar tidigare var vi på Ribban med magen och helt plötsligt är hon ute! En timme senare var det så givet =) Livet är märkligt. Häftigt.



Kiruna & ICEHOTEL

Två dagar efter att jag hade kommit hem från Sardinien flög jag upp till min saknade kusin Emma i Kiruna och bodde över tre nätter. En av dagarna åkte vi till ICEHOTEL vilket Emma jobbar på och efter en tur runt i alla rummen överraskade Emma mig med att vi skulle ÖVERNATTA!! =D HUR SJUKT?! -5 grader var det i rummet och vi valde ett rum där sängen var uppbyggt "som högt upp i ett träd" (se bilden längst ner till vänster). ASCOOLT!! Vi blev som fnissiga 12 åringar innan vi kunde somna med endast näsan ute i kylan. Haha. Såå häftigt!! 

Resterande dagar guidade Emma mig i Kiruna och vi gick på Pamojafestivalen. Hennes Robin blev grillmaestro några kvällar och chilledill i deras magiska hus var så skönt. Dessutom var det ljust dygnet runt så det är svårt att hitta tidig sömnro liksom! Men det blev sjukt bra dagar =)
 
 

Sardinien 2017

 
Mammsen och jag drog på en spontansemester till Sardinien, Italien för två veckor sedan. Tre dagar inledde resan med moln och massor av sömn för oss båda, för att sen övergå till strålande solsken och sommarkänsla deluxe resterande fem dagar. Vi hängde mycket på stranden utanför hotellet i Alghero, men blev rastlösa till slut vilket resulterade i att vi hyrde bil och körde upp till den magiska stranden Stintino med kristallklart turkost vatten. Jag kan typ inte fatta att det finns så fina platser SÅ NÄRA! Det känns galet, även om jag minns att även Malta & Gozo var helt fantastiskt när jag var där på språkresa efter nian (herremingud, vad många år sedan). Vår långa biltur var såå värt det med vår lilla fjant (en minimini Fiat med typ noll motor). Haha. Och semester med mamma är overkligt bra... Att se henne så avkopplad utan en massa måsten (och till stor del snarkandes) gör en glad djupt in i hjärtat! <3 Hon slukade till och med två böcker under tiden jag jobbade på min tenta! ÅNGRA INGET kan rekommenderas!

Seeing is better than hearing

Jag undrar hur länge jag ska ta nedvärderande kommentarer, dåliga skämt, idiotprat och annat i-landsprat om u-världen personligt? På något sätt hoppas jag att jag alltid kommer göra det, men jag blir så arg när folk uttalar sig på så korkade vis nu för tiden. På lunchen på jobbet idag blev det en diskussion om hur onödigt det var att en kollega hade plockat på sig så mycket mat som han sen bara skulle slänga. Jag råkade (och tro mig, jag aktar mig verkligen för att säga det jag egentligen tänker) säga "barnen i Afrika hade blivit sjukt glada för det du ska slänga" och fick ett blixtsnabbt "Det SKITER jag i" tillbaka. Jag vettefan om det blev ett dåligt samvete-svar eller om det faktiskt var menat just så, men jag blev stum och jag kommer inte ens ihåg vad jag sa eller gjorde. Jag blev så paff. 

Jag får ibland updates i form av bland annat bilder från en av de äldre tjejerna på barnhemmet och det känns så konstigt. Allting rullar på precis som när jag var där förutom att de nu har börjat göra vissa renoveringar där bland annat taket höll på att trilla in och man satte upp en vägg för en tyst läshörna vid läxläsning, men annars är det liksom detsamma och jag känner att jag vill tillbaka till just det. Till just den miljön, de människorna och det sättet att leva. De har egentligen så lite, men på många sätt tror jag att de generellt sett är så mycket lyckligare än vad vi är här hemma och jag tror att jag är mer menad att leva som de gör. För att återgå till dagens matproblem tänkte jag först på en bild som dök upp på datorn igår på en pojke med texten
"He´s starving. We´re not. It´s time we share." och så kom den kommentaren upp på jobbet... Även på barnhemmet slängdes verkligen ingen mat som var ätbar. Om någon inte orkade äta upp högg någon annan tag i tallriken illa kvickt och var det extremt svårt att få ner (mest för oss volontärer där det ofta var sjukt mycket senor och slamsor de få gånger vi åt kött) så fick hunden Tiger det i smyg... Men att man kastar det? Aldrig.


Så, nu när jag har fått det här "off my chest" kan jag återgå till omtentaplugg.
Vi är inne på en ny kurs nu & det är sista kursen på den här terminen, på år 1! Nästa två år, kan ni snälla bara flyga förbi, ge mig en examen och få mig ut i världen på riktigt?
För att kunna göra något meningsfullt och stort.

I´ll have to work my way around it...

Med en vecka fylld av tentaplugg och träning försvann bloggen... Vilket nog var bäst med tanke på tentan. På Snapchat kan man rättså tydligt se när det börjar med plugg och jobbhelg, övergår till MFF-match, tentarace och sen firande över att den är över och en ledig helg väntar med Out Of Office After Work (After Tenta i vårt fall) följt av Pinchos som Nathalie och Julia gav mig i present. Grymt mysigt och en grymt bra kväll! More of those!!

Street Food premiär stod på schemat på lördagen med Ida och Johanna (som numera är höggravid med världens finaste gravidmage)! Dock spenderades dagen i regn och galet kallt så en somnade klockan sju på kvällen... Helt utslagen och kanske något bakis.

Valborg spenderades med städning, en misslyckad löptur i strålande solsken och megamys i Reslöv med hela familjen och Jesper! SÅÅ HÄRLIGT!! =) Och värt endast en timmes sömn inför denna jobbdagen.

Ikväll hade UNICEF sin gala för alla världens barn och tårarna forsade stora delar av programmet och en viss känsla kom över en när de filmade från Kenya... Förr tittade jag på galor likt denna och man blev illa berörd då med, men nu är det helt annorlunda. Jag vill sälja allt jag äger (och be alla andra att göra detsamma) och åka ner till just precis de platser där hjälpen behövs allra mest. Det är bara sjukt synd att man antingen måste ha en magisterexamen i bagaget eller vara kändis. Jag får fundera över andra möjligheter...
 

Pole pole

"Slowly slowly" - Att man är kontrollfreak och löjligt välorganiserad (läs: as in sjukligt beteende där man får noll gjort för att man organiserar hur det SKA se ut istället för hur det faktiskt håller på att bli) har man ju vetat i ett antal år, men det känns som att det börjar gå för långt. Exceldokument med schema april-juni samt sommarschemasnack med chefen alldeles nyss och tusen postitslappar i köket över allt som ska göras och allt som ska hinnas tränas börjar nog göra mig lite knäpp... Och så hamnar jag här; vid den där skärmen som alltid finns så nära till hands och produktiviteten blir lika med noll. Idag har jag skjutit fram löprundan så långt att jag nyss insåg att nu hinner jag ju faktiskt inte ens den då jag inte hinner hem till min tvätt som annars låses inne... För man kan ju inte en dag springa mindre än man hade tänkt sig... Istället blir det noll. WTF liksom? Först NU inser jag hur sjukt det är, men det är väl sån´ jag (och säkert många andra) är. Allt eller inget. Inget idag, allt imorgon. Utan två timmars snoozande.

Så nu har jag druckit två Celsius helt i "onödan"... Men ikväll är det matchtajm med Aliz!!
SÅÅ KUL!! Och den här bilden togs för 11 år sedan med familjens fina webcamera som så fint satt ovanför den stationära datorn.

"Rafiki - it means friend"

Idag, på dagen fyra veckor sedan, lämnade jag barnhemmet. Hur fasen kan tiden flyga iväg såhär fort? Snart är det tre veckor sedan Ida och jag landade på Kastrup och allt kändes så himla konstigt. Nu är man fast i det där ekorrhjulet igen. Jag trivs inte alls. Idag slank det ner bönor och ris i kundkorgen... African lifestyle liksom. Jag har aldrig köpt bönor innan. På barnhemmet sorterade vi dem alltid för hand och plockade bort småsten innan de slängdes ner i den stora grytan. Nu köpte jag de ready to eat på konserv. Det är konstigt, men jag älskar enkelheten och jag saknar allt och alla där borta otroligt mycket. Det känns som att man går runt med ett stort hål då det endast är ett fåtal jag kan ha kontakt med nu när jag är hemma... Åh, vad jag vill tillbaka.
 
Här åt vi frukost bland flugorna när barnen hade gått till skolan.
Varje morgon. Alltid med plastmuggar.

Celsius nr 2 & peppen smyger sig på

Andra taggar helg och jag taggar tenta, träning, jobb och en fredagskväll med Ebs! Allt för att inte sitta hemma och deppa över det übertråkiga gråa vädret och den ilskna kylan.
Let´s do this, weekend 16.
 

En kall solig morgon i april

Imorse var milen avklarad i strålande solsken strax efter nio och skolan väntade en timme senare. Jag blev sen på rätt dag då det var brandövning när jag dök upp. Yeeey typ. Ikväll höll jag min första RPM sen februari och det gick bra!! Endast 6 deltagare, men de körde på som tusan så det var kul! 

För övrigt kämpar jag på med min film till barnhemmet... Jag har filmat alla barnen och vissa i personalen och ska få ihop det till en kort film. I skrivande stund har jag 100 småklipp att välja bland... Så det tar tid, men det är kul och jag har nog äntligen hittat ett program som känns OK! Kreativiteten flödar...
 
Zulfah & lilla Maria.

Back to rutiner...

Efter ännu en hyfsat meningslös föreläsning med insikt i mina klasskompisars hem följt av grupparbete inför morgondagens presentation fick jag tid över till RPM-plugg samt BodyCombat och RPM - och ordningen är återställd. Imorgon kör jag min första RPM-klass på 10 veckor och det känns redan i benen efter dagens träning. Milen sprangs i söndags (jag typ dog) och utöver det har några andra enstaka klasser endast blivit av under de två veckorna jag har varit hemma, men jag entrade BodyPump förra veckan vilket jag inte har kört på MINST fyra år... Och det var KUL!! Så just nu hade mammsen sagt att jag har en bra stund.
 

Igårkväll lyckades jag ÄNTLIGEN föra över pengarna till barnhemmet. Ni anar inte vilken lättnad det var! Ännu större lättnad blir det när jag får höra att pengarna har landat and then I´ll let you know how much.

Måste man vilja hem?

Måste hem vara dit man vill? Där man mår som bäst och dit man längtar? Jag minns att jag som 16 åring skrev ett inlägg på dåvarande Bilddagboken med rubriken "16 år och livet är en fest". Jag hade så roligt. Jag älskade vardagen och livet. Det har gått 10 år sedan dess. TIO ÅR. Vad hände? Vad vill jag? Vart ska jag? Vem är jag? Jag vet inte längre. Just nu känner jag att jag passar inte in här hemma. Jag varken kan eller vill stadga mig som den svenske normen säger att man bör göra som 26 åring om inte förr. Jag vill inte lägga pengar på en fräck bil, de dyraste kläderna eller spara ihop till kontantinsatsen till en villa som banken ändå kommer att äga. Jag är inte där. Jag vill inte dit. Jag orkar inte denna ytlighet. Jag vill bara bort. Tillbaka. Men jag passar inte in där heller. En sak är dock säker: jag besitter djupa i-landsproblem, that´s for sure.
Och jag skäms.
 

Zanzibar

Från föräldralösa barn, handtvätt och frigående kycklingar till ett hotell på stranden och uppassning från personalen... Nä, den kontrasten var för stor. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen de första två dagarna när jag var ensam. Helst av allt ville jag bara somna i solstolen och vakna när Ida var på plats då jag kunde prata av mig med någon. Helt plötsligt var hon där.

Under vår vecka tillsammans på Zanzibar hann vi njuta av mycket god mat, härliga människor (och mindre härliga sådana), local party, blue safari, delfinsim och en 25 mila tur på moppe... På min födelsedag. Precis som att häcken liksom kunde bli plattare? Haha. Dessutom hade regnsäsongen dragit igång vilket vi fick erfara ett par gånger, bl.a. under vår moppetur... Det var mitt livs sjukaste regnupplevelse. ALLT var blött, men sen kom solen. Och sen kom regnet igen. Och sen solen. Min dag avslutades med Passionsmojito och några varv Mojito med våra nyvunna vänner Mimmi och Neil från Sverige/England med bas i Dubai. Det blev en sjukt härlig kväll! Resan i sig var riktigt härlig och som vanligt ville jag inte hem. 
 

Villa de Coco kan starkt rekommenderas!

See you again, Comoc

Fem veckors volontärarbete är slut och det känns riktigt konstigt. Tråkigt, ensamt och tomt. Onsdag till fredag spenderades i skolan med utdelning av mer skolmaterial och sista dagen var i princip bara lek då de ville ha så kul som möjligt innan jag åkte… Jag var med småttingarna på onsdagen, class 1 på torsdagen och avslutade på fredagen med småttingarna igen och när jag kom in i klassrummet hoppade alla barnen och sjöng ”Teacher Emma, Teacher Emma, Teacher Emma”. Så jäkla gulligt. Det är konstigt att säga hej då när man inte vet om eller när man ses igen. Jag väljer dock att säga NÄR och VI SES istället för hej då för jag SKA dit igen.

Lite beachtajm med Natascha blev också av (och vi hade en morgon med ÖSREGN och alla jublade). En jädrans massa plugg blev ett måste för mig på kvällarna när kidsen gick och la sig… Vilket resulterade i en extrem trötthet på kvällarna, en hel vaken natt till fredagen och på kvällen inför deadlinen gick det inte längre. Jag somnade konstant framför skärmen och fick inte ihop mina 4000 ord, men skickade in tentan ändå och om jag har en otrolig tur så slipper jag kanske att göra om den ena delen… Men det återstår att se.

Vår sista dag på barnhemmet spenderades med filmande av alla barnen då jag ska göra en film om Child of Mercy till Jessy som hon kan sprida för att få fler volontärer och sponsorer. Efter det väntade stranden med kidsen en sista gång och givetvis var det ju den roligaste gången som det alltid blir när något närmar sig sitt slut… De små boysen gjorde bakåtvolter från mina kast och det tog tid innan jag förstod varför jag hade en massa blåmärken på låren. Haha... Usch, det känns riktigt tomt att ha lämnat. Min favoritauntie Everlyn kom till barnhemmet på lördagskvällen trots att hon var ledig efter att jag hade sms:at henne och vi hade så kul. Direkt la hon in mitt nummer och sa "It doesn´t matter how much it costs, I will call you wherever you are. I will!" och visade bilden på mig som hon tog en dag när vi tvättade. "I will think of you wherever you are". Åååh, henne var det värst att lämna! Tänk att man kan få så fina vänner och relationer på så kort tid... Till kvällen hade jag Natascha och jag hade köpt en massa läsk, chips och godis och kidsen gick loss med sin dans! Vi fick hålla på till elva och det blev till tolv... Glädjen var enorm och tjejerna var dyngsura av svett av allt dansande! Sjukt kul avslut. Italienaren Riccardo frågade spontant om jag och Natascha ville ut och ta en drink när vi skulle gå och lägga oss... Nataschas taxi till flygplatsen skulle komma 05.00, men jodå, vi hängde på! En pickypicky (motorcykel) för oss och en för Riccardo och sen var vi framme. En full tjej joinade oss och efter nån timme gick strömmen och det blev kolsvart. Verkligen kolsvart. Tydligen dog strömmen i hela område och den var fortfarande inte tillbaka morgonen efter.

Det är svårt att beskriva hur allt har varit och känslan som jag har nu när jag sitter i en fin bungalow på stranden på Zanzibar där majoriteten av folket är vita turister och man helt plötsligt blir uppassad igen. Det krockar lite för mycket just nu, men samtidigt uppskattar jag det här boendet så mycket mer nu än jag hade gjort tidigare. Jag har fresh water i kranen!! Wihooo!! Inte drickbart, but still! Inga råttor INNE i rummet i alla fall (även om jag hör de utanför). En fantastiskt god frukost! Speglar med bra ljus! Ett rent golv! Men, det är sjukt ensamt. Jag saknar gänget där borta otroligt mycket och vill bara åka tillbaka så fort jag kan och funderar på när det kan vara… Men inom några timmar blir allt mycket bättre då Ida kommer!! Det ska bli så himla kul att ha en vecka här ihop! Så njut ni där hemma av vårsolen så ska jag njuta av kritvita stränder, palmer i oändlighet och dessa magiska exotiska frukterna!! Vi hörs!



Hakuna Matata

Två lediga dagar spenderades med egen tvätt, förmiddagar/lunch i Mombasa med Natasha och sedan beachen. Riktigt skönt. Nakumatt här är likt Maxi där hemma, fast inte riktigt lika stort. Jag handlade bland annat 50 skolböcker + 50 pennor till barnhemmet samt pennor och färgpennor till de två yngsta skolklasserna som jag har varit i under den här tiden och suddi, vässare, kritor till lärarna och planscher med engelska och swahiliska namn på frukter och grönsaker och godis… Vilket jag halvt ångrade när jag delade ut det i skolan idag. Det var helt stört. Godis, likt Maoam, blev en katastrof. Det var som att vara mitt i en flock som inte har fått mat på flera veckor. För lite godis. KAOZ på riktigt. Vi fick avbryta utdelningen och fortsätta när de var på plats i sina klassrum och satt ner… Och även då var det en utmaning. Här finns ingenting som heter att stå i kö. De försöker bilda en kö först och den försvinner lika snabbt och alla bara skriker, knuffas, slår bort någon annans hand och beter sig som vildar. Helt galet.

För övrigt sörjer jag att jag ska lämna... Min favoritauntie är riktigt ledsen och lärarna vill inte heller att jag ska åka. De yngsta barnen i skolan blir helt galen när man kommer dit och klänger sig fast som små koalor. Barnen på barnhemmet hoppas på en överraskning innan jag och Natasha åker. En annan ber om en telefon. En tredje om en väska. En annan om en mp3. Ja ni, här tror majoriteten att de vitas pengar är oändliga.

Nu sliter jag med hemtentan… Den här gången är det inte lätt. 4000 ord ska vara klart till midnatt på fredag och jag vill inte sabba min tid här p.g.a. plugg så jag satt uppe till 04.30 igår och fick ihop 60 ord… Grattis till mig typ. Italienaren är en nattugla samt pratkvarn så effektiviteten var låg. Vi kör ett hakuna matata på det som de säger här... No problem...


Badet!

När Wifi helt plötligt TAR SLUT… Här köper man det som ett kontantkort och det måste göras i stan… Bland annat därför har jag inte uppdaterat bloggen. Nu har vi i alla fall varit på badet!! Kidsen var sååå glada och jag njöt så otroligt mycket av att få uppleva glädjen! Även Jessy som driver barnhemmet sken som en sol av att se hur kul barnen hade. Fantastiskt! Sen trängde vi in oss i fyra tuktuks på vägen hem. Haha, de små satt nog 15 i en tuktuk. För 10kr per tuktuk. Insane! En av pojkarna hade ett par slitna fotbollsskor UTAN SKOSNÖRE när vi gick till badet och han fick hela tiden stanna för att försöka hålla skorna på plats. Jag började gå in i små shops längs vägen i jakt på skosnöre, men inget fanns... Tills vi kom ut från badet och jag såg de hängandes på en hörna. 5kr för två skosnören (blev 10kr då killen till och med trädde i dem!) och lille Patricks blick var underbar. Det där lilla extra alltså!! <3

 

Den senaste veckan har annars bestått av fyra dagars skola samt en dag då jag bara åkte med och serverade gröten för att sen åka in till Mombasa med Jessy, italienaren + familj och Jessys son Kay. En av skoldagarna fick barnen vara utan gröt då den ena kalven helt plötsligt stod och drack från grytan… Det är visst sånt som kan hända vid utomhuskök när korna får strosa runt en stund. Haha.

I Mombasa åt vi på en fantastiskt god kinarestaurang innan jag och Jessy åkte till en gigantisk marknad. Där köpte jag bland annat 7 par shorts till pojkarna, 10 par kalsonger, 4 par trosor, ett nytt set shorts + t-shirt till en mellanpojke, 5 par flipflops samt 3 nya tvättborstar till auntiesen (min favoritauntie FLÖG UPP från bänken när hon såg borstarna och gav mig den härligaste varma kramen - jag finner inga ord för hur glad jag blev!). Tack vare foundraisingen kan barnen här bli otroligt hjälpta. I veckan ska jag handla mer nödvändigheter, exempelvis skolmaterial samt någon fotboll, hopprep osv och resten av pengarna kommer gå till bland annat två barn som inte har fått sin skolavgift betald samt nya skoluniformer vilket de inte har kunnat ge barnen på flera år. Jag funderar även på andra områden där pengarna kan behövas för barnen. Allting kommer publiceras när det är färdigt och jag är så OTROLIGT TACKSAM över all er hjälp! Jag trodde aldrig att responsen skulle bli så stor!! Ni är guld värda!!


Foundraising Mercy

Kidsens kläder här är ofta utslitna & söndriga. Antingen är de uttöjda av allt saltvatten (som man även tvättar kläderna för hand i) eller för små i brist på storlekar till framförallt mellanbarnen... Innan jag lämnar Kenya vill jag försöka handla bland annat kläder, skor & skolmaterial till barnhemmet & skolan samt några leksaker. Barnen har även en önskan om att besöka en av utomhusbassängerna här vilket kostar 15-20kr per barn, men det är pengar som barnhemmet inte kan lägga då det inte är en "nödvändighet". Om du/ni vill vara en del av den här hjälpen då ni med all säkerhet vet att den hamnar på rätt ställe, swisha då valfritt belopp till 0733999795 så snart som möjligt.

The real life of Africa

Vad jag inte nämnde med safarin var vägen dit och ”hem”… The real life of Africa. Bara den sträckan gav mig så mycket tankar och funderingar. Hus och små samhällen gjorda av lera och plåt. Kvinnor längs vägen med en unge på ryggen, en bredvid sig och packning bärandes på huvudet. Människor som sov längs vägkanten. Kor och getter åt mitt på sopbergen (precis som korna även gör här på barnhemmet). Dåliga vägar, minishops i små skjul och barn gåendes i sina skoluniformer längs vägen. Det sistnämnda gjorde en i alla fall glad… Att barnen får gå i skolan. Att de kan utbilda sig och förhoppningsvis få en ljusare framtid än vad deras föräldrar kanske har haft (vad nu det innebär).

Ni kanske har läst om den extrema torkan i Somalia och Kenya? Djur dör. Människor dör. Det finns inget vatten, inget gräs växer till djuren och många människor livnär sig helt och hållet på sina djur. Först under den här bilfärden blev det så verkligt. Man ser det på tv hemma och tänker att det är helt sjukt hur världen kan vara, men det är så mycket sjukare att se det på riktigt. Att det får lov att vara såhär stora skillnader i världen. Om jag hade visat många av dessa människorna hur Sverige ser ut och fungerar hade jag skämts. Jag skäms redan nu och undanhåller mycket vad gäller resor jag har gjort, vad saker och ting kostar, min resa ner hit osv. Jag skäms för att jag har så mycket pengar jämfört med människorna här och lets face it, jag är student och jobbar på ICA… Känslan av att skämmas för att jag har mycket pengar har jag inte direkt hemma, men här är det extremt mycket pengar. Majoriteten av Afrikas befolkning lever på mindre än 2 dollar om dagen. En kille frågade mig hur mycket motsvarande levnadskostnad är i Sverige. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag vill inte veta hur mycket det är ens. Det är sjukt. Bara av att logga in på bloggen och bli bombad med tips på hur man stylar hemmet, fixar rätta sminket eller lagar den perfekta tre rätters middagen får mig att vilja stänga ner allt igen. Hur kan det få lov att vara såhär? 

Ikväll, efter en dag i kyrkan och på stranden med kidsen, åkte jag och tyskarna med Rebecca och Rickardo till Mombasa Town för käk. Man måste alltid ta färjan över och detta gör tiotusentals människor varje dag (troligtvis fler) och det är kaos. Sunkigt, sopor, massor av människor och i dessa köerna går blinda människor och skramlar med muggar för att få pengar. De är utanför samhället. Likadant sitter människor utan ben eller med någon form av missbildning och tigger... Barn kommer fram till dig och frågar om pengar. Nä, alltså jag kan inte skriva mer nu. Jag blir så arg på världen. På ett skrämmande sätt är jag glad för att många av dessa människor inte har sett hur vi i västvärlden lever. Jag tror att de hade förlorat allt hopp om de hade sett det. Jag, som extremt icke-troende, förstår verkligen att tron är så viktig här för utan den, hur hade deras liv sett ut då? Det är en av få saker som ger folk livsglädje här. Ni ska se hur glada de är i kyrkan och riktigt njuter av att få sjunga, dansa och praisa sin Gud... Idag kom det till och med in en full man i kyrkan och han var givetvis störig osv och kraftigt berusad, men han bröt ihop och ville få hjälp genom "prayers" för att kunna sluta dricka. Pastorn och alla andra i kyrkan tog emot honom direkt och i slutet av ceremonin hade han väl halvt nyktrat till och ni skulle sett hans glädje när han dansade runt där framme och skojade med barnen osv. Sjukt. Så ja, deras iman här: faith (tro) är så otroligt viktig.


Safaritajm

Igårmorse åkte jag och tyskarna (mamma Petra med dottern Natasha) iväg på en 2 dagars safari i Kenyas största nationalpark vilket även är en av de absolut största i världen: Tsavo National Park. I början var det lite trögt med djurspanandet då det var extremt varmt, men sen tog det fart. Elefanter i massor, zebror (helt klart något av de vackraste djuren!), antiloper, giraffer, lejon (!) och den svårhittade sheetan (geopard, tror jag? Världens snabbaste djur anyhow). Massvis av andra varelser också som jag inte kan namnet på. Och och och PUMBA! =D Och Bambi i massor! I trippen ingick även ett helt fantastiskt hotell med utsikt över savannen och naturens alla möjliga varelser strosandes nedanför. Tystnaden var fantastisk. Det går inte att beskriva. Magiskt.


Axel, jag tänkte MASSOR på dig under safarin.
Du kommer att ÄLSKA det den gången det blir din tur!

När lärarna somnar på lektionen

Idag i skolan somnade en liten pojke och båda lärarna och jag bara satt och log. Jag förstår dem. I den här hettan och med så många vilda barn och där den ena läraren till och med har haft med sina egna två barn när de hade lov… Och ammade den ena under tiden. Tänk om det hade varit i Sverige… Att två lärare somnar vid katedern under lektionen. Jäklar, vilket liv det hade blivit. Jag förstår inte hur de orkar här. De små barnen har hyfsat normala tider: 7–15, men resten av kidsen går till skolan kl.06 och kommer hem kl.19…

Och alla vi som är uppväxta i Sverige, kommer ni ihåg fenomenet med att ingen kunde ta den översta tallriken i matkön i skolan? För den hade ”alla tagit på”. Här delar 40 ungar muggar när det serveras gröt i skolan. Tallrikarna vid lunchen skickas runt och alltid är det någon som äter på locket till hinken där maten levereras i och en annan har halva kroppen nere i hinken för att komma åt det sista. Vad är en sked för något? Haha. De små barnen börjar äntligen kalla mig Emma istället för mzungu (vit människa). Till och med Teacher Emma av vissa!

För övrigt sprang jag min första mil här iförrgår och det enda målet var att få sträckan avklarad för tiden går inte att jämföra med hemma. Här var det 30 grader och som att springa emot en vägg varje gång jag vände längs stranden. Ena hållet var dock najs! Sjukt stolt känsla efteråt dock 😊

Dags för safari imorgon!


Naiv eller otrevlig

Jag skrev precis ett, enligt mig, hyfsat bra inlägg och glömde givetvis att spara... So I´ll try again... Får se om känslan kommer igen. Jag försöker dock samtidigt att skrämma bort TRE (!) råttor som kommer från taket ner i köket så distraktionen är stor… Och de är så äckliga.

Måndag och tisdag innebär lediga dagar här vilket är lite klurigt eftersom man, som volontär, bor på barnhemmet. Jag kan liksom inte bara gå förbi när auntiesen sliter med de vanliga sysslorna. Dock tvättade jag min egen tvätt sen den gångna veckan och begav mig till stranden efter disk osv vid 11. Sen var jag i mitt eget lilla paradis. Tyskarna joinade mig under sen eftermiddag igår och idag var jag helt själv, eller njaa, att vara själv på stranden går inte som vit här.

Känslan är svår att beskriva då jag låter som en otroligt bortskämd snorunge, men när en människa helt plötsligt slår sig ner bredvid dig (nästan PÅ dig) när du sitter i bikini och antingen läser, lyssnar på musik eller whatever, utan ett ”can I sit here” eller någon annan normal fras överhuvudtaget, då åker Berlinmuren upp direkt. Jag hade gjort EXAKT SAMMA SAK hemma (fråga syrran Ebba, she knows!). Jag försöker alltid att säga jambo (hej) till alla människor som har tendens till ett leende och försöker alltid att svara ”and you” på hur läget här, men sen är det kört. Det enda folk (läs: män/pojkar) vill ha är antingen ditt nummer eller pengar. Några dudes sa till och med det rakt ut idag: ”We only look to marry a european” och hur intressant känns det liksom? Hej, jag tar första bästa! Sorry, but nope. Men att avfärda någon här ger en hemsk känsla. Här blir jag den arroganta, översittande, ”rika vita” som inte är intresserad av att ha en konversation med den fattiga, svarta lokalbon och så är det absolut inte. En vettig konversation utan en hidden agenda uppskattas alltid. Det är ju de man vill åt när man reser!!  Men det här obehagligt påstridiga raggandet är hemskt. Ett gäng killar crashade (för det är verkligen det de gör) mig på stranden i eftermiddag. Alla var extremt på och tog inte ett nej när jag inte ville ge mitt nummer och sa rakt ut ”give me water”, ”buy me lunch” osv. De tvingar sig på dig. En av killarna var dock vettig och frågade om hur det svenska systemet fungerade, ekonomin, politik osv och hade verkligen intresse för att veta mer om skillnaderna. Resten gick när de märkte att jag var svår (finally, tänkte jag och sen kände jag mig hemsk).


Halleluja

Söndag innebär kyrkan här. Alla klär upp sig och sen vandrar vi till kyrkan som på vardagarna är de yngsta barnens klassrum. Sång, dans och en massa halleluja och amen. Mer än så förstod jag inte förra söndagen. Idag fanns där en tolk som översatte stora delar av ceremonin och helt oförberedda skulle alla ”visitors” upp till altaret och presentera sig… Vi var fyra stycken: jag, tyskarna och en man från Uganda. Givetvis började killen från Uganda och talet var perfekt. Gissa vems tur det var sen? Oh, my sweet lord typ. Ateisten själv, men istället för att praisa the lord kan man ju faktiskt tacka människorna omkring sig och så fick det bli. AMEN typ.

Här har vi Joel med en av leksakerna från barnhemmet. Självbygge!

Lunch på det och sen var det dags för beachen. Den traditionella helgrutinen som inte blev av igår pga besökarnas utdragna lunch. Idag var tidvattnet extremt långt ut och fortfarande när vi gick hem kl.17.30 hade vattnet bara kommit till knähöjd. Man börjar ju smått tänka på en tsunami innan vattnet sakta började ta sig inåt. På vägen hem var jag helt övertygad om att en av de yngsta pojkarna var kvarlämnad när han inte var framför oss andra. Ingen annan nojjade givetvis och vi gick vidare. Jag hann nog få magsår på vägen av allt letande och TÄNK OM-tänkandet, men visst, han var redan hemma. Han hade smitit iväg med första gänget. Petra, den tyska mamman, skulle gå hem strax före med en liten pojke som mådde dåligt och hade helt plötsligt med sig åtta barn… Därav förvirringen. I Sverige hade det här mest troligt inte fungerat, men barnen här har en helt annan koll och känner sina begränsningar. Halleluja för det.

Här har vi skolgården. Den gula byggnaden är kyrka på helgen och klassrum under vardagarna.

Älskade aunties

När det annorlunda livet har blivit en vardag vet jag knappt vad jag ska skriva längre. Den enda skillnaden jämfört med mina första 10 dagar är att jag inte är ensam volontär längre. I onsdags kom en mamma med sin dotter från Tyskland och de ska vara här resten av min tid (så nu tar det desto längre tid att publicera ett blogginlägg för vi är fler som slåss om Wifi:t just so you know). Mm jo, förresten, här bor två råttor också. Den ena besökte mig i natt… Jag råkade ha mangoskal i min plastpåse med skräp på rummet vilket var aningen korkat… & på tal om mango, jag har nu äntligen lyckats köpa några stycken och de kostar runt 2kr/styck… Tydligen har Maxi de billigt denna veckan för 12kr, annars är de 10x dyrare än här i Kenya. Dock transporteras de ju över i princip halva jordklotet vilket kräver sin prissättning, men man kan ju inget annat än älska närodlat exotiskt.

Natten till torsdagen började jag må skumt och fick åka ifrån skolan under dagen. Jag proppade i mig piller och sov sedan hela eftermiddagen och sen var det lugnt. Troligtvis var det en släng av gula febernvaccinet som troligtvis skulle visa sig ungefär nu, enligt Vaccionationsservice. Därav blev det endast två dagar i skolan den här veckan. Att ha hand om barn i åldern 2–6 år visade sig innebära stora skillnader (som tur är) i inlärningen. Jag fick ge dem uppgifter att färglägga något som jag bestämde och vissa blev klara på bara några minuter och hann med en 5–6 olika motiv, medan de yngsta kom i slutet av lektionen och hade färglagt i bästa fall de två första. OMG, vad min penna glöd.

Stranden har besökts med de äldsta tjejerna som har varit lediga hela veckan och idag hade vi ett företag här som lagade mat till allihop och var här för att inspirera barnen precis likt gruppen som var här förra helgen. Även denna gången blev det lyckat! Dock så extremt skräpigt efteråt… Plast, benbitar, ris i överflöd och flugor i massor. Vi diskade LÄTT till 80–90 pers i våra baljor idag och duschen var sjukt uppskattad efteråt då svetten och diskvattnet rann precis överallt.

Vad jag dock lever på här är auntisens glädje. Efter 10 dagar på barnhemmet då jag verkligen har ansträngt mig, men inte vetat om jag gjort saker på ”rätt sätt” säger en av auntiesen som sköter allt hushållsarbete: ”Emma, you´re so good. I like you so very much. You work so hard and you´re so good. I like it. I really really love you so very much”. Förstår ni min glädje? Sen kom tyskarna. Två dagar senare säger samma auntie bredvid en av de andra: ”Emma, we all love you so very much. You´re like us. Africans. Hard working. You do everything with us. We´ve never seen anyone like this. Never. We love you so very much. You stay here!”. Alltså, HUR ska jag kunna åka ifrån dem??

En framtidstro

Om det blev beachen även i helgen? YES INDEED! Under lördagen kom en ungdomsgrupp hit och lekte med de yngre barnen samt informerade de äldre om hur man kan stå emot droger. Huvudsyftet med gruppens besök är att få barnen att våga tro på sig själva och inte sätta gränser för sig bara för att de kommer från ett barnhem. Gruppen var faktiskt helt fantastisk och framförallt de yngre barnen hade riktigt roligt. Barnhemmet överhuvudtaget är underbart och Jessy som driver det ger barnen så otroligt mycket tro, hopp och kärlek.

 
På eftermiddagen tog vi med allihop till stranden för en massa lek och ett snabbt dopp. Även igår gick jag dit med nästintill alla själv och den svenska paniken kom krypandets. HUR ska jag ens kunna veta om alla är med?? Efter en stund joinade den ena "auntien" och även Jessy. På vägen tillbaka fann vi ungdomsgruppen och de hängde med på en massa lek innan kvällsmaten.


 
För övrigt kan jag berätta att vi äter maaaassor av bönor, linser, ris och ugali (majsgröt som smakar och ser ut som ihopklistrat ris). Egentligen är det lite sjukt att magen fixar omställningen. Till frukost är det något litet (typ deras mandaz som är likt bullar/scones) och grymt gott te. Det är typ det godaste av allt här. Haha, dock ser mycket sjukt äckligt ut, men smakar riktigt gott så det är en glad för. 

Och btw, igår var det ju söndag vilket innebär kyrkan här... Alla klär upp sig och kidsen som typ ALLTID lortar ner sig i jorddammet här på gården såg sååå fina ut! Sen är det allt annat än tråkigt i kyrkan. Massor av sång, dans, skämt och glada miner hela tiden (förutom från de små kidsen som är förvånansvärt duktiga på att sitta stilla så länge!). Och jag som inte är det minsta troende var glad att i princip allt var på swahili! ^^,

Idag och imorgon är mina s.k. lediga dagar... Vad nu det må innebära. Jag såg dock min chans till några timmar på playan där jag läste lite kurslitteratur och efter några timmar joinade Suzan (Jessys snart 18 åriga dotter), Rebecca (Jessys syster & även gift med italienaren Rickardo) samt Diana (ännu en syster till Jessy) och lille Sebastiano (Rebeccas & Rickardos 1 åriga son). Sen var det käk och disk i massor som vanligt. Det är dock jäkligt gött när vi har ugali för jag och endast ett fåtal föredrar en sked, resten äter med händerna = Mindre disk! *woop woop* & jag tvättade för övrigt alla mina använda kläder under dessa två veckorna för hand idag! Samt sängkläder, handdukar osv. Tänk att de ALLTID tvättar 45 barns kläder och sängkläder för hand. Här jobbar alltid två av tre "aunties" som fixar allt sånt... Crazy. 

Beachen med kidsen

Efter en varm dag där de yngre barnen var lediga tog jag och italienaren med oss 15-20 barn till stranden på eftermiddagen. Alla plumsade i glatt och nästan ingen kunde simma. Det känns så himla synd och tråkigt när de bor i en kuststad med fem minuters promenad till havet. Kanske det går att ändra på under min tid här... Två småttingar klängde sig fast på mig under hela tiden och sen kom hårintresset fram även hos de äldre barnen. Alla barnen på barnhemmet har kort hår eftersom afrohåret inte riktigt är speciellt lätt att hantera på 45 barn och i den här värmen. Så när mitt skandinaviska platta hår dyker upp kan ni ju själv föreställa er hur spännande det blir. "So smooth" och "waaaaow" - till och med från lärarna i skolan. Helt galet.

Beachen var ett riktigt kul initiativ från italienaren och nu när det är helg blir det troligtvis en favorit i repris minst en, men troligtvis två dagar =) ME LIKE! 


Home is wherever the heart is

Även idag var jag med de yngsta barnen i skolan. Fortune är 2 år gammal och en riktig liten skitunge, men resten av kidsen är från 3 till 6 år gamla och idag är jag glad att jag hade hår kvar på huvudet överhuvudtaget efter skolstunden. Fröken skulle rätta och gå igenom med var och en så därav fick jag resten av kidsen… Vilket var intressant. Haha. 

När ”auntiesen” här inte hade mer nytta av mig begav jag mig på min första promenad till stranden själv… Vilket även det var intressant. Varje gång jag kommer till ett land där man sticker ut rent utseendemässigt blir jag förvånad av hur intressant man kan bli bara precis för att man är annorlunda och inte är det något blygt svennesätt över det hela. Oh no. Ett svalkande dopp i havet var som att plumsa i en varm soppa, men det var riktigt skönt att bara vara ensam en stund.

Nu ikväll var det tv-tajm med videoklipps och musikvideos samt en jäkla massa bra musik och ni ska se movesen som barnen ligger inne med… Alltså de yngsta!! Herremingud, vad de kan. Och glädjen som finns här är faktiskt helt otrolig. 45 barn utan föräldrar där flertalet inte har haft en rolig tid i livet innan de kom hit bor här och de är så fulla av liv med ambitioner och en glädje som man sällan ser hemma.


Ingången till barnhemmet.

Child of Mercy

I söndagskväll kom jag fram till Child of Mercy Orphanage Center – barnhemmet där jag ska volontärarbeta de närmaste fem veckorna. Känslorna har varit otroligt blandade och jag har känt mig otroligt off då hela livet här är så annorlunda att det inte ens går att föreställa sig om man inte är här. Här bor 45 barn och det jobbar åtta vuxna i personalen. Endast jag är volontär samt den enda som inte pratar swahili.

 

05.50 drar barnen igång sin sång innan de vandrar i mörkret till skolan. En timme senare galer tuppen (och kossorna muar faktiskt oftast samtidigt) och strax därefter går jag upp… Upplägget är lite knasigt, men eftersom de yngsta barnen är fem och vi är i Afrika utan en massa curlande föräldrar, så klarar de sig i princip själva och mat får de av kocken som jobbar här typ 24/7. Kl.08 äter personalen frukost i form av te och någon form av bröd gjort i utomhusköket. Sen väntar disk i massor och alla kidsens kläder ska tvättas från dagen innan… Allt detta sker i saltvatten utomhus och för hand (snacka om att man känner STOLTHET när kläderna har blivit rena här!). Onsdagar-fredagar kommer jag att vara i skolan från kl.10 och idag (läs: onsdag) började jag med de allra minsta kidsen: en två åring + 3–6 åringar. Herremingud, vilka söta och roliga små figurer. De vill känna på ens hår, frågar om tandsmycket, frågar om naglarna, tittar med stora ögon och ler som ingen annan kan. Ikväll gjorde jag och de yngsta barnen på barnhemmet ”kites” (och innan jag visste vad det innebar hade ett antal kids försökt förklara på alla möjliga sätt!), dvs drakar. Av ett enkelt A4 + pinnar, lite halvkass tejp och snöre i den mån de kunde hitta har jag sällan sett barn leka med en sådan glädje. Det fick mig att tänka på alla prylar vi har fått genom åren och där den ena presenten eller julklappen slits upp efter den andra och leksakerna är redan sen innan ett gigantiskt överflöd och intresset hos barnen finns där i tre minuter innan de vill åt nästa nya pryl… Det är sjukt. Det här var fantastiskt att se idag.

Igår tog Jessica som driver barnhemmet, med mig till Mombasa vilket innebär att man tar färjan från den här sidan av staden till den riktiga stadskärnan. Kaozmycket människor och ett kaoz rent generellt inne i staden också. Tuktuks överallt samt matatas (minibussar) som de försöker locka in folk i konstant. Helt plötsligt kommer en flock getter och en stund senare kommer en gammal man dragandes på en megalång skottkärra med diverse nödvändigheter. Ja, det är en helt annan värld här och jäklar vad en inte kan gömma sig. Jag sticker ut precis huuur jag än gör här. Kanske inte konstigt egentligen dock. På kvällen åkte jag sjukt nog tillbaka till Mombasa igen med Jessicas syster och hennes italienska man + deras 1 åring för att käka pizza med ytterligare en syster och hennes kille. Riktigt trevligt!

This will do for now… Jag ska försöka skriva oftare då jag känner att det är så mycket jag vill få fram… Men internet krånglar emellanåt och sömn lockar också… 


Diani Beach, Mombasa, Kenya

På 16 timmar kan man förflytta sig rätt långt och se någonting helt annorlunda än sin egen trygga lilla vardag. Givetvis kan detta ske även om man bara går runt gatuhörnet, men i det här fallet åkte jag från ett minusgradigt Malmö till ett fuktigt Mombasa i Kenya. Från flygplatsen i taxin till hotellet trängde kontrasterna redan sig på. Klockan var 02.30 på natten mitt i veckan och många gäng syntes till. Många ensamma människor satt och sov på bänkar eller till och med på marken. Vakter utanför viktiga platser sov vid grinden... Sönderfallna hus, kaotiska vägar och galna bilister... Ja, Karibu (välkommen) till Kenya.



Innan jag ska till barnhemmet (på söndag) ville jag leva "bra" och fokusera på min hemtenta samt bara njuta av solen, värmen och av att vara hemifrån... Men det ångrar jag nu. Inte för min egen del, men för att det känns så otroligt fel. Här sitter jag, as we speak, på verandan utanför villan där jag hyr ett rum och framför mig lyser poolen upp i mörkret. Vågorna hörs nedanför strandens sluttning och jag har redan nu lärt mig att uppskatta mitt underbara badkar där hemma (som jag egentligen avskyr att duscha i) och mitt snabba Wifi då trycket i vattnet knappt existerar och Wifi låg nere ett dygn och är aningen långsamt... Jag har aldrig tidigare uppskattat att kunna gå utanför dörren utan att en vakt släpper in och ut mig... Att även om Malmö har fått en otroligt negativ stämpel kan man ändå röra sig hyfsat fritt vid de flesta delarna av staden... Personalen i restaurangen gick precis hem efter en lång arbetsdag. De gick förbi mig med min dator och mobil utanför en pampig villa och ropade glatt Good Night... Och hur bor dem tror ni? Usch, jag avskyr att bo flott på andras bekostnad. Jag avskyr att någon ska passa upp någon annan och på något sjukt vis på något sätt verka vara av högre eller lägre rang än någon annan. Nä, den här känslan vill jag inte ha. 


Och att jag knappt vågar gå ner på stranden för att turister blir "påhoppade" så fort de har en väska av människor som vill sälja saker eller bara få pengar är ju sjukt egentligen... Att det i min värld blir jobbigt när det i mångas fall kan handla om att ens kunna få mat på bordet...
Ja ni, vilka jäkla orättvisor det finns i världen.

Jakten på att uppskatta nuet


En månad är förbi på 2017 och snart flyr jag landet. Efter ett årsskifte med mycket tankar på framtiden beslöt jag mig för att INTE hoppa av min utbildning vilket jag i princip hade bestämt mig för under julen... Men jag kände att jag ändå behövde göra en förändring. Något helt nytt - out of my comfort zone. Så, om lite mer än en vecka åker jag på min troligtvis största resa. Jag ska volontärarbeta på ett barnhem i Kenya, något som jag har velat göra i flera år, men aldrig förr gjort verklighet av... Nu är det dags! :)

2016

Höjdpunkter under 2016:

# Makedonien (Jasminas födelsedag i januari)
# Thailand (med Maja i mars)
# Min 25 års överraskningsfest
# Introducerade milen i mitt liv (maj)
# En tripp till Karin i Luleå (maj)
# Bulgarien (med Ebba i juni)
# Makedonien (Jasminas bröllop i juni)
# Bakken (bästa familjedagen typ ever)
# Beyoncé i Stockholm med hela familjen
# Rihanna i Malmö med Ida, systrarna & Jesper
# Massor av Ribbanhäng
# Big Slap & en massa festligheter
# Bodde hemma en månad (augusti)
# Började plugga (Medie- & kommunikationsvetenskap)
# Colombia (hälsade på Ebs!!)

Detta gav:
- Mer ressug
- Extrem lycka i form av milen!
- Två fantastiska nya tjejer i mitt liv: Julia & Nathalie
- Lite mindre ångest över livet... Kanske?

Oooooch, en av de absolut närmsta vännerna ska få barn!! Helt crazy!!

Aliz, Ida, jag och Julia i början på december får avsluta kapitel 2016.

Hopplöshet

Det där med att hitta en ersättare till sin klass är nog en av de mest hopplösa grejerna inför en torsdagkväll. 30 nej och fortfarande jagar jag... Ännu en större anledning till att det här halsontsmöget kan försvinna illa kvickt!!!
 
Jag och Majs på Koh Lanta, Thailand i mars i år.



RSS 2.0



Emma Thelin