Pole pole

"Slowly slowly" - Att man är kontrollfreak och löjligt välorganiserad (läs: as in sjukligt beteende där man får noll gjort för att man organiserar hur det SKA se ut istället för hur det faktiskt håller på att bli) har man ju vetat i ett antal år, men det känns som att det börjar gå för långt. Exceldokument med schema april-juni samt sommarschemasnack med chefen alldeles nyss och tusen postitslappar i köket över allt som ska göras och allt som ska hinnas tränas börjar nog göra mig lite knäpp... Och så hamnar jag här; vid den där skärmen som alltid finns så nära till hands och produktiviteten blir lika med noll. Idag har jag skjutit fram löprundan så långt att jag nyss insåg att nu hinner jag ju faktiskt inte ens den då jag inte hinner hem till min tvätt som annars låses inne... För man kan ju inte en dag springa mindre än man hade tänkt sig... Istället blir det noll. WTF liksom? Först NU inser jag hur sjukt det är, men det är väl sån´ jag (och säkert många andra) är. Allt eller inget. Inget idag, allt imorgon. Utan två timmars snoozande.

Så nu har jag druckit två Celsius helt i "onödan"... Men ikväll är det matchtajm med Aliz!!
SÅÅ KUL!! Och den här bilden togs för 11 år sedan med familjens fina webcamera som så fint satt ovanför den stationära datorn.

"Rafiki - it means friend"

Idag, på dagen fyra veckor sedan, lämnade jag barnhemmet. Hur fasen kan tiden flyga iväg såhär fort? Snart är det tre veckor sedan Ida och jag landade på Kastrup och allt kändes så himla konstigt. Nu är man fast i det där ekorrhjulet igen. Jag trivs inte alls. Idag slank det ner bönor och ris i kundkorgen... African lifestyle liksom. Jag har aldrig köpt bönor innan. På barnhemmet sorterade vi dem alltid för hand och plockade bort småsten innan de slängdes ner i den stora grytan. Nu köpte jag de ready to eat på konserv. Det är konstigt, men jag älskar enkelheten och jag saknar allt och alla där borta otroligt mycket. Det känns som att man går runt med ett stort hål då det endast är ett fåtal jag kan ha kontakt med nu när jag är hemma... Åh, vad jag vill tillbaka.
 
Här åt vi frukost bland flugorna när barnen hade gått till skolan.
Varje morgon. Alltid med plastmuggar.

Celsius nr 2 & peppen smyger sig på

Andra taggar helg och jag taggar tenta, träning, jobb och en fredagskväll med Ebs! Allt för att inte sitta hemma och deppa över det übertråkiga gråa vädret och den ilskna kylan.
Let´s do this, weekend 16.
 

En kall solig morgon i april

Imorse var milen avklarad i strålande solsken strax efter nio och skolan väntade en timme senare. Jag blev sen på rätt dag då det var brandövning när jag dök upp. Yeeey typ. Ikväll höll jag min första RPM sen februari och det gick bra!! Endast 6 deltagare, men de körde på som tusan så det var kul! 

För övrigt kämpar jag på med min film till barnhemmet... Jag har filmat alla barnen och vissa i personalen och ska få ihop det till en kort film. I skrivande stund har jag 100 småklipp att välja bland... Så det tar tid, men det är kul och jag har nog äntligen hittat ett program som känns OK! Kreativiteten flödar...
 
Zulfah & lilla Maria.

Back to rutiner...

Efter ännu en hyfsat meningslös föreläsning med insikt i mina klasskompisars hem följt av grupparbete inför morgondagens presentation fick jag tid över till RPM-plugg samt BodyCombat och RPM - och ordningen är återställd. Imorgon kör jag min första RPM-klass på 10 veckor och det känns redan i benen efter dagens träning. Milen sprangs i söndags (jag typ dog) och utöver det har några andra enstaka klasser endast blivit av under de två veckorna jag har varit hemma, men jag entrade BodyPump förra veckan vilket jag inte har kört på MINST fyra år... Och det var KUL!! Så just nu hade mammsen sagt att jag har en bra stund.
 

Igårkväll lyckades jag ÄNTLIGEN föra över pengarna till barnhemmet. Ni anar inte vilken lättnad det var! Ännu större lättnad blir det när jag får höra att pengarna har landat and then I´ll let you know how much.

Måste man vilja hem?

Måste hem vara dit man vill? Där man mår som bäst och dit man längtar? Jag minns att jag som 16 åring skrev ett inlägg på dåvarande Bilddagboken med rubriken "16 år och livet är en fest". Jag hade så roligt. Jag älskade vardagen och livet. Det har gått 10 år sedan dess. TIO ÅR. Vad hände? Vad vill jag? Vart ska jag? Vem är jag? Jag vet inte längre. Just nu känner jag att jag passar inte in här hemma. Jag varken kan eller vill stadga mig som den svenske normen säger att man bör göra som 26 åring om inte förr. Jag vill inte lägga pengar på en fräck bil, de dyraste kläderna eller spara ihop till kontantinsatsen till en villa som banken ändå kommer att äga. Jag är inte där. Jag vill inte dit. Jag orkar inte denna ytlighet. Jag vill bara bort. Tillbaka. Men jag passar inte in där heller. En sak är dock säker: jag besitter djupa i-landsproblem, that´s for sure.
Och jag skäms.
 

Zanzibar

Från föräldralösa barn, handtvätt och frigående kycklingar till ett hotell på stranden och uppassning från personalen... Nä, den kontrasten var för stor. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen de första två dagarna när jag var ensam. Helst av allt ville jag bara somna i solstolen och vakna när Ida var på plats då jag kunde prata av mig med någon. Helt plötsligt var hon där.

Under vår vecka tillsammans på Zanzibar hann vi njuta av mycket god mat, härliga människor (och mindre härliga sådana), local party, blue safari, delfinsim och en 25 mila tur på moppe... På min födelsedag. Precis som att häcken liksom kunde bli plattare? Haha. Dessutom hade regnsäsongen dragit igång vilket vi fick erfara ett par gånger, bl.a. under vår moppetur... Det var mitt livs sjukaste regnupplevelse. ALLT var blött, men sen kom solen. Och sen kom regnet igen. Och sen solen. Min dag avslutades med Passionsmojito och några varv Mojito med våra nyvunna vänner Mimmi och Neil från Sverige/England med bas i Dubai. Det blev en sjukt härlig kväll! Resan i sig var riktigt härlig och som vanligt ville jag inte hem. 
 

Villa de Coco kan starkt rekommenderas!

RSS 2.0