En framtidstro

Om det blev beachen även i helgen? YES INDEED! Under lördagen kom en ungdomsgrupp hit och lekte med de yngre barnen samt informerade de äldre om hur man kan stå emot droger. Huvudsyftet med gruppens besök är att få barnen att våga tro på sig själva och inte sätta gränser för sig bara för att de kommer från ett barnhem. Gruppen var faktiskt helt fantastisk och framförallt de yngre barnen hade riktigt roligt. Barnhemmet överhuvudtaget är underbart och Jessy som driver det ger barnen så otroligt mycket tro, hopp och kärlek.

 
På eftermiddagen tog vi med allihop till stranden för en massa lek och ett snabbt dopp. Även igår gick jag dit med nästintill alla själv och den svenska paniken kom krypandets. HUR ska jag ens kunna veta om alla är med?? Efter en stund joinade den ena "auntien" och även Jessy. På vägen tillbaka fann vi ungdomsgruppen och de hängde med på en massa lek innan kvällsmaten.


 
För övrigt kan jag berätta att vi äter maaaassor av bönor, linser, ris och ugali (majsgröt som smakar och ser ut som ihopklistrat ris). Egentligen är det lite sjukt att magen fixar omställningen. Till frukost är det något litet (typ deras mandaz som är likt bullar/scones) och grymt gott te. Det är typ det godaste av allt här. Haha, dock ser mycket sjukt äckligt ut, men smakar riktigt gott så det är en glad för. 

Och btw, igår var det ju söndag vilket innebär kyrkan här... Alla klär upp sig och kidsen som typ ALLTID lortar ner sig i jorddammet här på gården såg sååå fina ut! Sen är det allt annat än tråkigt i kyrkan. Massor av sång, dans, skämt och glada miner hela tiden (förutom från de små kidsen som är förvånansvärt duktiga på att sitta stilla så länge!). Och jag som inte är det minsta troende var glad att i princip allt var på swahili! ^^,

Idag och imorgon är mina s.k. lediga dagar... Vad nu det må innebära. Jag såg dock min chans till några timmar på playan där jag läste lite kurslitteratur och efter några timmar joinade Suzan (Jessys snart 18 åriga dotter), Rebecca (Jessys syster & även gift med italienaren Rickardo) samt Diana (ännu en syster till Jessy) och lille Sebastiano (Rebeccas & Rickardos 1 åriga son). Sen var det käk och disk i massor som vanligt. Det är dock jäkligt gött när vi har ugali för jag och endast ett fåtal föredrar en sked, resten äter med händerna = Mindre disk! *woop woop* & jag tvättade för övrigt alla mina använda kläder under dessa två veckorna för hand idag! Samt sängkläder, handdukar osv. Tänk att de ALLTID tvättar 45 barns kläder och sängkläder för hand. Här jobbar alltid två av tre "aunties" som fixar allt sånt... Crazy. 

Beachen med kidsen

Efter en varm dag där de yngre barnen var lediga tog jag och italienaren med oss 15-20 barn till stranden på eftermiddagen. Alla plumsade i glatt och nästan ingen kunde simma. Det känns så himla synd och tråkigt när de bor i en kuststad med fem minuters promenad till havet. Kanske det går att ändra på under min tid här... Två småttingar klängde sig fast på mig under hela tiden och sen kom hårintresset fram även hos de äldre barnen. Alla barnen på barnhemmet har kort hår eftersom afrohåret inte riktigt är speciellt lätt att hantera på 45 barn och i den här värmen. Så när mitt skandinaviska platta hår dyker upp kan ni ju själv föreställa er hur spännande det blir. "So smooth" och "waaaaow" - till och med från lärarna i skolan. Helt galet.

Beachen var ett riktigt kul initiativ från italienaren och nu när det är helg blir det troligtvis en favorit i repris minst en, men troligtvis två dagar =) ME LIKE! 


Home is wherever the heart is

Även idag var jag med de yngsta barnen i skolan. Fortune är 2 år gammal och en riktig liten skitunge, men resten av kidsen är från 3 till 6 år gamla och idag är jag glad att jag hade hår kvar på huvudet överhuvudtaget efter skolstunden. Fröken skulle rätta och gå igenom med var och en så därav fick jag resten av kidsen… Vilket var intressant. Haha. 

När ”auntiesen” här inte hade mer nytta av mig begav jag mig på min första promenad till stranden själv… Vilket även det var intressant. Varje gång jag kommer till ett land där man sticker ut rent utseendemässigt blir jag förvånad av hur intressant man kan bli bara precis för att man är annorlunda och inte är det något blygt svennesätt över det hela. Oh no. Ett svalkande dopp i havet var som att plumsa i en varm soppa, men det var riktigt skönt att bara vara ensam en stund.

Nu ikväll var det tv-tajm med videoklipps och musikvideos samt en jäkla massa bra musik och ni ska se movesen som barnen ligger inne med… Alltså de yngsta!! Herremingud, vad de kan. Och glädjen som finns här är faktiskt helt otrolig. 45 barn utan föräldrar där flertalet inte har haft en rolig tid i livet innan de kom hit bor här och de är så fulla av liv med ambitioner och en glädje som man sällan ser hemma.


Ingången till barnhemmet.

Child of Mercy

I söndagskväll kom jag fram till Child of Mercy Orphanage Center – barnhemmet där jag ska volontärarbeta de närmaste fem veckorna. Känslorna har varit otroligt blandade och jag har känt mig otroligt off då hela livet här är så annorlunda att det inte ens går att föreställa sig om man inte är här. Här bor 45 barn och det jobbar åtta vuxna i personalen. Endast jag är volontär samt den enda som inte pratar swahili.

 

05.50 drar barnen igång sin sång innan de vandrar i mörkret till skolan. En timme senare galer tuppen (och kossorna muar faktiskt oftast samtidigt) och strax därefter går jag upp… Upplägget är lite knasigt, men eftersom de yngsta barnen är fem och vi är i Afrika utan en massa curlande föräldrar, så klarar de sig i princip själva och mat får de av kocken som jobbar här typ 24/7. Kl.08 äter personalen frukost i form av te och någon form av bröd gjort i utomhusköket. Sen väntar disk i massor och alla kidsens kläder ska tvättas från dagen innan… Allt detta sker i saltvatten utomhus och för hand (snacka om att man känner STOLTHET när kläderna har blivit rena här!). Onsdagar-fredagar kommer jag att vara i skolan från kl.10 och idag (läs: onsdag) började jag med de allra minsta kidsen: en två åring + 3–6 åringar. Herremingud, vilka söta och roliga små figurer. De vill känna på ens hår, frågar om tandsmycket, frågar om naglarna, tittar med stora ögon och ler som ingen annan kan. Ikväll gjorde jag och de yngsta barnen på barnhemmet ”kites” (och innan jag visste vad det innebar hade ett antal kids försökt förklara på alla möjliga sätt!), dvs drakar. Av ett enkelt A4 + pinnar, lite halvkass tejp och snöre i den mån de kunde hitta har jag sällan sett barn leka med en sådan glädje. Det fick mig att tänka på alla prylar vi har fått genom åren och där den ena presenten eller julklappen slits upp efter den andra och leksakerna är redan sen innan ett gigantiskt överflöd och intresset hos barnen finns där i tre minuter innan de vill åt nästa nya pryl… Det är sjukt. Det här var fantastiskt att se idag.

Igår tog Jessica som driver barnhemmet, med mig till Mombasa vilket innebär att man tar färjan från den här sidan av staden till den riktiga stadskärnan. Kaozmycket människor och ett kaoz rent generellt inne i staden också. Tuktuks överallt samt matatas (minibussar) som de försöker locka in folk i konstant. Helt plötsligt kommer en flock getter och en stund senare kommer en gammal man dragandes på en megalång skottkärra med diverse nödvändigheter. Ja, det är en helt annan värld här och jäklar vad en inte kan gömma sig. Jag sticker ut precis huuur jag än gör här. Kanske inte konstigt egentligen dock. På kvällen åkte jag sjukt nog tillbaka till Mombasa igen med Jessicas syster och hennes italienska man + deras 1 åring för att käka pizza med ytterligare en syster och hennes kille. Riktigt trevligt!

This will do for now… Jag ska försöka skriva oftare då jag känner att det är så mycket jag vill få fram… Men internet krånglar emellanåt och sömn lockar också… 


Diani Beach, Mombasa, Kenya

På 16 timmar kan man förflytta sig rätt långt och se någonting helt annorlunda än sin egen trygga lilla vardag. Givetvis kan detta ske även om man bara går runt gatuhörnet, men i det här fallet åkte jag från ett minusgradigt Malmö till ett fuktigt Mombasa i Kenya. Från flygplatsen i taxin till hotellet trängde kontrasterna redan sig på. Klockan var 02.30 på natten mitt i veckan och många gäng syntes till. Många ensamma människor satt och sov på bänkar eller till och med på marken. Vakter utanför viktiga platser sov vid grinden... Sönderfallna hus, kaotiska vägar och galna bilister... Ja, Karibu (välkommen) till Kenya.



Innan jag ska till barnhemmet (på söndag) ville jag leva "bra" och fokusera på min hemtenta samt bara njuta av solen, värmen och av att vara hemifrån... Men det ångrar jag nu. Inte för min egen del, men för att det känns så otroligt fel. Här sitter jag, as we speak, på verandan utanför villan där jag hyr ett rum och framför mig lyser poolen upp i mörkret. Vågorna hörs nedanför strandens sluttning och jag har redan nu lärt mig att uppskatta mitt underbara badkar där hemma (som jag egentligen avskyr att duscha i) och mitt snabba Wifi då trycket i vattnet knappt existerar och Wifi låg nere ett dygn och är aningen långsamt... Jag har aldrig tidigare uppskattat att kunna gå utanför dörren utan att en vakt släpper in och ut mig... Att även om Malmö har fått en otroligt negativ stämpel kan man ändå röra sig hyfsat fritt vid de flesta delarna av staden... Personalen i restaurangen gick precis hem efter en lång arbetsdag. De gick förbi mig med min dator och mobil utanför en pampig villa och ropade glatt Good Night... Och hur bor dem tror ni? Usch, jag avskyr att bo flott på andras bekostnad. Jag avskyr att någon ska passa upp någon annan och på något sjukt vis på något sätt verka vara av högre eller lägre rang än någon annan. Nä, den här känslan vill jag inte ha. 


Och att jag knappt vågar gå ner på stranden för att turister blir "påhoppade" så fort de har en väska av människor som vill sälja saker eller bara få pengar är ju sjukt egentligen... Att det i min värld blir jobbigt när det i mångas fall kan handla om att ens kunna få mat på bordet...
Ja ni, vilka jäkla orättvisor det finns i världen.

Jakten på att uppskatta nuet


En månad är förbi på 2017 och snart flyr jag landet. Efter ett årsskifte med mycket tankar på framtiden beslöt jag mig för att INTE hoppa av min utbildning vilket jag i princip hade bestämt mig för under julen... Men jag kände att jag ändå behövde göra en förändring. Något helt nytt - out of my comfort zone. Så, om lite mer än en vecka åker jag på min troligtvis största resa. Jag ska volontärarbeta på ett barnhem i Kenya, något som jag har velat göra i flera år, men aldrig förr gjort verklighet av... Nu är det dags! :)

2016

Höjdpunkter under 2016:

# Makedonien (Jasminas födelsedag i januari)
# Thailand (med Maja i mars)
# Min 25 års överraskningsfest
# Introducerade milen i mitt liv (maj)
# En tripp till Karin i Luleå (maj)
# Bulgarien (med Ebba i juni)
# Makedonien (Jasminas bröllop i juni)
# Bakken (bästa familjedagen typ ever)
# Beyoncé i Stockholm med hela familjen
# Rihanna i Malmö med Ida, systrarna & Jesper
# Massor av Ribbanhäng
# Big Slap & en massa festligheter
# Bodde hemma en månad (augusti)
# Började plugga (Medie- & kommunikationsvetenskap)
# Colombia (hälsade på Ebs!!)

Detta gav:
- Mer ressug
- Extrem lycka i form av milen!
- Två fantastiska nya tjejer i mitt liv: Julia & Nathalie
- Lite mindre ångest över livet... Kanske?

Oooooch, en av de absolut närmsta vännerna ska få barn!! Helt crazy!!

Aliz, Ida, jag och Julia i början på december får avsluta kapitel 2016.

RSS 2.0