See you again, Comoc

Fem veckors volontärarbete är slut och det känns riktigt konstigt. Tråkigt, ensamt och tomt. Onsdag till fredag spenderades i skolan med utdelning av mer skolmaterial och sista dagen var i princip bara lek då de ville ha så kul som möjligt innan jag åkte… Jag var med småttingarna på onsdagen, class 1 på torsdagen och avslutade på fredagen med småttingarna igen och när jag kom in i klassrummet hoppade alla barnen och sjöng ”Teacher Emma, Teacher Emma, Teacher Emma”. Så jäkla gulligt. Det är konstigt att säga hej då när man inte vet om eller när man ses igen. Jag väljer dock att säga NÄR och VI SES istället för hej då för jag SKA dit igen.

Lite beachtajm med Natascha blev också av (och vi hade en morgon med ÖSREGN och alla jublade). En jädrans massa plugg blev ett måste för mig på kvällarna när kidsen gick och la sig… Vilket resulterade i en extrem trötthet på kvällarna, en hel vaken natt till fredagen och på kvällen inför deadlinen gick det inte längre. Jag somnade konstant framför skärmen och fick inte ihop mina 4000 ord, men skickade in tentan ändå och om jag har en otrolig tur så slipper jag kanske att göra om den ena delen… Men det återstår att se.

Vår sista dag på barnhemmet spenderades med filmande av alla barnen då jag ska göra en film om Child of Mercy till Jessy som hon kan sprida för att få fler volontärer och sponsorer. Efter det väntade stranden med kidsen en sista gång och givetvis var det ju den roligaste gången som det alltid blir när något närmar sig sitt slut… De små boysen gjorde bakåtvolter från mina kast och det tog tid innan jag förstod varför jag hade en massa blåmärken på låren. Haha... Usch, det känns riktigt tomt att ha lämnat. Min favoritauntie Everlyn kom till barnhemmet på lördagskvällen trots att hon var ledig efter att jag hade sms:at henne och vi hade så kul. Direkt la hon in mitt nummer och sa "It doesn´t matter how much it costs, I will call you wherever you are. I will!" och visade bilden på mig som hon tog en dag när vi tvättade. "I will think of you wherever you are". Åååh, henne var det värst att lämna! Tänk att man kan få så fina vänner och relationer på så kort tid... Till kvällen hade jag Natascha och jag hade köpt en massa läsk, chips och godis och kidsen gick loss med sin dans! Vi fick hålla på till elva och det blev till tolv... Glädjen var enorm och tjejerna var dyngsura av svett av allt dansande! Sjukt kul avslut. Italienaren Riccardo frågade spontant om jag och Natascha ville ut och ta en drink när vi skulle gå och lägga oss... Nataschas taxi till flygplatsen skulle komma 05.00, men jodå, vi hängde på! En pickypicky (motorcykel) för oss och en för Riccardo och sen var vi framme. En full tjej joinade oss och efter nån timme gick strömmen och det blev kolsvart. Verkligen kolsvart. Tydligen dog strömmen i hela område och den var fortfarande inte tillbaka morgonen efter.

Det är svårt att beskriva hur allt har varit och känslan som jag har nu när jag sitter i en fin bungalow på stranden på Zanzibar där majoriteten av folket är vita turister och man helt plötsligt blir uppassad igen. Det krockar lite för mycket just nu, men samtidigt uppskattar jag det här boendet så mycket mer nu än jag hade gjort tidigare. Jag har fresh water i kranen!! Wihooo!! Inte drickbart, but still! Inga råttor INNE i rummet i alla fall (även om jag hör de utanför). En fantastiskt god frukost! Speglar med bra ljus! Ett rent golv! Men, det är sjukt ensamt. Jag saknar gänget där borta otroligt mycket och vill bara åka tillbaka så fort jag kan och funderar på när det kan vara… Men inom några timmar blir allt mycket bättre då Ida kommer!! Det ska bli så himla kul att ha en vecka här ihop! Så njut ni där hemma av vårsolen så ska jag njuta av kritvita stränder, palmer i oändlighet och dessa magiska exotiska frukterna!! Vi hörs!



Hakuna Matata

Två lediga dagar spenderades med egen tvätt, förmiddagar/lunch i Mombasa med Natasha och sedan beachen. Riktigt skönt. Nakumatt här är likt Maxi där hemma, fast inte riktigt lika stort. Jag handlade bland annat 50 skolböcker + 50 pennor till barnhemmet samt pennor och färgpennor till de två yngsta skolklasserna som jag har varit i under den här tiden och suddi, vässare, kritor till lärarna och planscher med engelska och swahiliska namn på frukter och grönsaker och godis… Vilket jag halvt ångrade när jag delade ut det i skolan idag. Det var helt stört. Godis, likt Maoam, blev en katastrof. Det var som att vara mitt i en flock som inte har fått mat på flera veckor. För lite godis. KAOZ på riktigt. Vi fick avbryta utdelningen och fortsätta när de var på plats i sina klassrum och satt ner… Och även då var det en utmaning. Här finns ingenting som heter att stå i kö. De försöker bilda en kö först och den försvinner lika snabbt och alla bara skriker, knuffas, slår bort någon annans hand och beter sig som vildar. Helt galet.

För övrigt sörjer jag att jag ska lämna... Min favoritauntie är riktigt ledsen och lärarna vill inte heller att jag ska åka. De yngsta barnen i skolan blir helt galen när man kommer dit och klänger sig fast som små koalor. Barnen på barnhemmet hoppas på en överraskning innan jag och Natasha åker. En annan ber om en telefon. En tredje om en väska. En annan om en mp3. Ja ni, här tror majoriteten att de vitas pengar är oändliga.

Nu sliter jag med hemtentan… Den här gången är det inte lätt. 4000 ord ska vara klart till midnatt på fredag och jag vill inte sabba min tid här p.g.a. plugg så jag satt uppe till 04.30 igår och fick ihop 60 ord… Grattis till mig typ. Italienaren är en nattugla samt pratkvarn så effektiviteten var låg. Vi kör ett hakuna matata på det som de säger här... No problem...


Badet!

När Wifi helt plötligt TAR SLUT… Här köper man det som ett kontantkort och det måste göras i stan… Bland annat därför har jag inte uppdaterat bloggen. Nu har vi i alla fall varit på badet!! Kidsen var sååå glada och jag njöt så otroligt mycket av att få uppleva glädjen! Även Jessy som driver barnhemmet sken som en sol av att se hur kul barnen hade. Fantastiskt! Sen trängde vi in oss i fyra tuktuks på vägen hem. Haha, de små satt nog 15 i en tuktuk. För 10kr per tuktuk. Insane! En av pojkarna hade ett par slitna fotbollsskor UTAN SKOSNÖRE när vi gick till badet och han fick hela tiden stanna för att försöka hålla skorna på plats. Jag började gå in i små shops längs vägen i jakt på skosnöre, men inget fanns... Tills vi kom ut från badet och jag såg de hängandes på en hörna. 5kr för två skosnören (blev 10kr då killen till och med trädde i dem!) och lille Patricks blick var underbar. Det där lilla extra alltså!! <3

 

Den senaste veckan har annars bestått av fyra dagars skola samt en dag då jag bara åkte med och serverade gröten för att sen åka in till Mombasa med Jessy, italienaren + familj och Jessys son Kay. En av skoldagarna fick barnen vara utan gröt då den ena kalven helt plötsligt stod och drack från grytan… Det är visst sånt som kan hända vid utomhuskök när korna får strosa runt en stund. Haha.

I Mombasa åt vi på en fantastiskt god kinarestaurang innan jag och Jessy åkte till en gigantisk marknad. Där köpte jag bland annat 7 par shorts till pojkarna, 10 par kalsonger, 4 par trosor, ett nytt set shorts + t-shirt till en mellanpojke, 5 par flipflops samt 3 nya tvättborstar till auntiesen (min favoritauntie FLÖG UPP från bänken när hon såg borstarna och gav mig den härligaste varma kramen - jag finner inga ord för hur glad jag blev!). Tack vare foundraisingen kan barnen här bli otroligt hjälpta. I veckan ska jag handla mer nödvändigheter, exempelvis skolmaterial samt någon fotboll, hopprep osv och resten av pengarna kommer gå till bland annat två barn som inte har fått sin skolavgift betald samt nya skoluniformer vilket de inte har kunnat ge barnen på flera år. Jag funderar även på andra områden där pengarna kan behövas för barnen. Allting kommer publiceras när det är färdigt och jag är så OTROLIGT TACKSAM över all er hjälp! Jag trodde aldrig att responsen skulle bli så stor!! Ni är guld värda!!


Foundraising Mercy

Kidsens kläder här är ofta utslitna & söndriga. Antingen är de uttöjda av allt saltvatten (som man även tvättar kläderna för hand i) eller för små i brist på storlekar till framförallt mellanbarnen... Innan jag lämnar Kenya vill jag försöka handla bland annat kläder, skor & skolmaterial till barnhemmet & skolan samt några leksaker. Barnen har även en önskan om att besöka en av utomhusbassängerna här vilket kostar 15-20kr per barn, men det är pengar som barnhemmet inte kan lägga då det inte är en "nödvändighet". Om du/ni vill vara en del av den här hjälpen då ni med all säkerhet vet att den hamnar på rätt ställe, swisha då valfritt belopp till 0733999795 så snart som möjligt.

The real life of Africa

Vad jag inte nämnde med safarin var vägen dit och ”hem”… The real life of Africa. Bara den sträckan gav mig så mycket tankar och funderingar. Hus och små samhällen gjorda av lera och plåt. Kvinnor längs vägen med en unge på ryggen, en bredvid sig och packning bärandes på huvudet. Människor som sov längs vägkanten. Kor och getter åt mitt på sopbergen (precis som korna även gör här på barnhemmet). Dåliga vägar, minishops i små skjul och barn gåendes i sina skoluniformer längs vägen. Det sistnämnda gjorde en i alla fall glad… Att barnen får gå i skolan. Att de kan utbilda sig och förhoppningsvis få en ljusare framtid än vad deras föräldrar kanske har haft (vad nu det innebär).

Ni kanske har läst om den extrema torkan i Somalia och Kenya? Djur dör. Människor dör. Det finns inget vatten, inget gräs växer till djuren och många människor livnär sig helt och hållet på sina djur. Först under den här bilfärden blev det så verkligt. Man ser det på tv hemma och tänker att det är helt sjukt hur världen kan vara, men det är så mycket sjukare att se det på riktigt. Att det får lov att vara såhär stora skillnader i världen. Om jag hade visat många av dessa människorna hur Sverige ser ut och fungerar hade jag skämts. Jag skäms redan nu och undanhåller mycket vad gäller resor jag har gjort, vad saker och ting kostar, min resa ner hit osv. Jag skäms för att jag har så mycket pengar jämfört med människorna här och lets face it, jag är student och jobbar på ICA… Känslan av att skämmas för att jag har mycket pengar har jag inte direkt hemma, men här är det extremt mycket pengar. Majoriteten av Afrikas befolkning lever på mindre än 2 dollar om dagen. En kille frågade mig hur mycket motsvarande levnadskostnad är i Sverige. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag vill inte veta hur mycket det är ens. Det är sjukt. Bara av att logga in på bloggen och bli bombad med tips på hur man stylar hemmet, fixar rätta sminket eller lagar den perfekta tre rätters middagen får mig att vilja stänga ner allt igen. Hur kan det få lov att vara såhär? 

Ikväll, efter en dag i kyrkan och på stranden med kidsen, åkte jag och tyskarna med Rebecca och Rickardo till Mombasa Town för käk. Man måste alltid ta färjan över och detta gör tiotusentals människor varje dag (troligtvis fler) och det är kaos. Sunkigt, sopor, massor av människor och i dessa köerna går blinda människor och skramlar med muggar för att få pengar. De är utanför samhället. Likadant sitter människor utan ben eller med någon form av missbildning och tigger... Barn kommer fram till dig och frågar om pengar. Nä, alltså jag kan inte skriva mer nu. Jag blir så arg på världen. På ett skrämmande sätt är jag glad för att många av dessa människor inte har sett hur vi i västvärlden lever. Jag tror att de hade förlorat allt hopp om de hade sett det. Jag, som extremt icke-troende, förstår verkligen att tron är så viktig här för utan den, hur hade deras liv sett ut då? Det är en av få saker som ger folk livsglädje här. Ni ska se hur glada de är i kyrkan och riktigt njuter av att få sjunga, dansa och praisa sin Gud... Idag kom det till och med in en full man i kyrkan och han var givetvis störig osv och kraftigt berusad, men han bröt ihop och ville få hjälp genom "prayers" för att kunna sluta dricka. Pastorn och alla andra i kyrkan tog emot honom direkt och i slutet av ceremonin hade han väl halvt nyktrat till och ni skulle sett hans glädje när han dansade runt där framme och skojade med barnen osv. Sjukt. Så ja, deras iman här: faith (tro) är så otroligt viktig.


Safaritajm

Igårmorse åkte jag och tyskarna (mamma Petra med dottern Natasha) iväg på en 2 dagars safari i Kenyas största nationalpark vilket även är en av de absolut största i världen: Tsavo National Park. I början var det lite trögt med djurspanandet då det var extremt varmt, men sen tog det fart. Elefanter i massor, zebror (helt klart något av de vackraste djuren!), antiloper, giraffer, lejon (!) och den svårhittade sheetan (geopard, tror jag? Världens snabbaste djur anyhow). Massvis av andra varelser också som jag inte kan namnet på. Och och och PUMBA! =D Och Bambi i massor! I trippen ingick även ett helt fantastiskt hotell med utsikt över savannen och naturens alla möjliga varelser strosandes nedanför. Tystnaden var fantastisk. Det går inte att beskriva. Magiskt.


Axel, jag tänkte MASSOR på dig under safarin.
Du kommer att ÄLSKA det den gången det blir din tur!

När lärarna somnar på lektionen

Idag i skolan somnade en liten pojke och båda lärarna och jag bara satt och log. Jag förstår dem. I den här hettan och med så många vilda barn och där den ena läraren till och med har haft med sina egna två barn när de hade lov… Och ammade den ena under tiden. Tänk om det hade varit i Sverige… Att två lärare somnar vid katedern under lektionen. Jäklar, vilket liv det hade blivit. Jag förstår inte hur de orkar här. De små barnen har hyfsat normala tider: 7–15, men resten av kidsen går till skolan kl.06 och kommer hem kl.19…

Och alla vi som är uppväxta i Sverige, kommer ni ihåg fenomenet med att ingen kunde ta den översta tallriken i matkön i skolan? För den hade ”alla tagit på”. Här delar 40 ungar muggar när det serveras gröt i skolan. Tallrikarna vid lunchen skickas runt och alltid är det någon som äter på locket till hinken där maten levereras i och en annan har halva kroppen nere i hinken för att komma åt det sista. Vad är en sked för något? Haha. De små barnen börjar äntligen kalla mig Emma istället för mzungu (vit människa). Till och med Teacher Emma av vissa!

För övrigt sprang jag min första mil här iförrgår och det enda målet var att få sträckan avklarad för tiden går inte att jämföra med hemma. Här var det 30 grader och som att springa emot en vägg varje gång jag vände längs stranden. Ena hållet var dock najs! Sjukt stolt känsla efteråt dock 😊

Dags för safari imorgon!


Naiv eller otrevlig

Jag skrev precis ett, enligt mig, hyfsat bra inlägg och glömde givetvis att spara... So I´ll try again... Får se om känslan kommer igen. Jag försöker dock samtidigt att skrämma bort TRE (!) råttor som kommer från taket ner i köket så distraktionen är stor… Och de är så äckliga.

Måndag och tisdag innebär lediga dagar här vilket är lite klurigt eftersom man, som volontär, bor på barnhemmet. Jag kan liksom inte bara gå förbi när auntiesen sliter med de vanliga sysslorna. Dock tvättade jag min egen tvätt sen den gångna veckan och begav mig till stranden efter disk osv vid 11. Sen var jag i mitt eget lilla paradis. Tyskarna joinade mig under sen eftermiddag igår och idag var jag helt själv, eller njaa, att vara själv på stranden går inte som vit här.

Känslan är svår att beskriva då jag låter som en otroligt bortskämd snorunge, men när en människa helt plötsligt slår sig ner bredvid dig (nästan PÅ dig) när du sitter i bikini och antingen läser, lyssnar på musik eller whatever, utan ett ”can I sit here” eller någon annan normal fras överhuvudtaget, då åker Berlinmuren upp direkt. Jag hade gjort EXAKT SAMMA SAK hemma (fråga syrran Ebba, she knows!). Jag försöker alltid att säga jambo (hej) till alla människor som har tendens till ett leende och försöker alltid att svara ”and you” på hur läget här, men sen är det kört. Det enda folk (läs: män/pojkar) vill ha är antingen ditt nummer eller pengar. Några dudes sa till och med det rakt ut idag: ”We only look to marry a european” och hur intressant känns det liksom? Hej, jag tar första bästa! Sorry, but nope. Men att avfärda någon här ger en hemsk känsla. Här blir jag den arroganta, översittande, ”rika vita” som inte är intresserad av att ha en konversation med den fattiga, svarta lokalbon och så är det absolut inte. En vettig konversation utan en hidden agenda uppskattas alltid. Det är ju de man vill åt när man reser!!  Men det här obehagligt påstridiga raggandet är hemskt. Ett gäng killar crashade (för det är verkligen det de gör) mig på stranden i eftermiddag. Alla var extremt på och tog inte ett nej när jag inte ville ge mitt nummer och sa rakt ut ”give me water”, ”buy me lunch” osv. De tvingar sig på dig. En av killarna var dock vettig och frågade om hur det svenska systemet fungerade, ekonomin, politik osv och hade verkligen intresse för att veta mer om skillnaderna. Resten gick när de märkte att jag var svår (finally, tänkte jag och sen kände jag mig hemsk).


Halleluja

Söndag innebär kyrkan här. Alla klär upp sig och sen vandrar vi till kyrkan som på vardagarna är de yngsta barnens klassrum. Sång, dans och en massa halleluja och amen. Mer än så förstod jag inte förra söndagen. Idag fanns där en tolk som översatte stora delar av ceremonin och helt oförberedda skulle alla ”visitors” upp till altaret och presentera sig… Vi var fyra stycken: jag, tyskarna och en man från Uganda. Givetvis började killen från Uganda och talet var perfekt. Gissa vems tur det var sen? Oh, my sweet lord typ. Ateisten själv, men istället för att praisa the lord kan man ju faktiskt tacka människorna omkring sig och så fick det bli. AMEN typ.

Här har vi Joel med en av leksakerna från barnhemmet. Självbygge!

Lunch på det och sen var det dags för beachen. Den traditionella helgrutinen som inte blev av igår pga besökarnas utdragna lunch. Idag var tidvattnet extremt långt ut och fortfarande när vi gick hem kl.17.30 hade vattnet bara kommit till knähöjd. Man börjar ju smått tänka på en tsunami innan vattnet sakta började ta sig inåt. På vägen hem var jag helt övertygad om att en av de yngsta pojkarna var kvarlämnad när han inte var framför oss andra. Ingen annan nojjade givetvis och vi gick vidare. Jag hann nog få magsår på vägen av allt letande och TÄNK OM-tänkandet, men visst, han var redan hemma. Han hade smitit iväg med första gänget. Petra, den tyska mamman, skulle gå hem strax före med en liten pojke som mådde dåligt och hade helt plötsligt med sig åtta barn… Därav förvirringen. I Sverige hade det här mest troligt inte fungerat, men barnen här har en helt annan koll och känner sina begränsningar. Halleluja för det.

Här har vi skolgården. Den gula byggnaden är kyrka på helgen och klassrum under vardagarna.

Älskade aunties

När det annorlunda livet har blivit en vardag vet jag knappt vad jag ska skriva längre. Den enda skillnaden jämfört med mina första 10 dagar är att jag inte är ensam volontär längre. I onsdags kom en mamma med sin dotter från Tyskland och de ska vara här resten av min tid (så nu tar det desto längre tid att publicera ett blogginlägg för vi är fler som slåss om Wifi:t just so you know). Mm jo, förresten, här bor två råttor också. Den ena besökte mig i natt… Jag råkade ha mangoskal i min plastpåse med skräp på rummet vilket var aningen korkat… & på tal om mango, jag har nu äntligen lyckats köpa några stycken och de kostar runt 2kr/styck… Tydligen har Maxi de billigt denna veckan för 12kr, annars är de 10x dyrare än här i Kenya. Dock transporteras de ju över i princip halva jordklotet vilket kräver sin prissättning, men man kan ju inget annat än älska närodlat exotiskt.

Natten till torsdagen började jag må skumt och fick åka ifrån skolan under dagen. Jag proppade i mig piller och sov sedan hela eftermiddagen och sen var det lugnt. Troligtvis var det en släng av gula febernvaccinet som troligtvis skulle visa sig ungefär nu, enligt Vaccionationsservice. Därav blev det endast två dagar i skolan den här veckan. Att ha hand om barn i åldern 2–6 år visade sig innebära stora skillnader (som tur är) i inlärningen. Jag fick ge dem uppgifter att färglägga något som jag bestämde och vissa blev klara på bara några minuter och hann med en 5–6 olika motiv, medan de yngsta kom i slutet av lektionen och hade färglagt i bästa fall de två första. OMG, vad min penna glöd.

Stranden har besökts med de äldsta tjejerna som har varit lediga hela veckan och idag hade vi ett företag här som lagade mat till allihop och var här för att inspirera barnen precis likt gruppen som var här förra helgen. Även denna gången blev det lyckat! Dock så extremt skräpigt efteråt… Plast, benbitar, ris i överflöd och flugor i massor. Vi diskade LÄTT till 80–90 pers i våra baljor idag och duschen var sjukt uppskattad efteråt då svetten och diskvattnet rann precis överallt.

Vad jag dock lever på här är auntisens glädje. Efter 10 dagar på barnhemmet då jag verkligen har ansträngt mig, men inte vetat om jag gjort saker på ”rätt sätt” säger en av auntiesen som sköter allt hushållsarbete: ”Emma, you´re so good. I like you so very much. You work so hard and you´re so good. I like it. I really really love you so very much”. Förstår ni min glädje? Sen kom tyskarna. Två dagar senare säger samma auntie bredvid en av de andra: ”Emma, we all love you so very much. You´re like us. Africans. Hard working. You do everything with us. We´ve never seen anyone like this. Never. We love you so very much. You stay here!”. Alltså, HUR ska jag kunna åka ifrån dem??

RSS 2.0