Nya Zeeland 2014

Precis som min förra Nya Zeelandresa 2012 överträffade landet mina förväntningar även denna gång, fast på andra vis. Jag saknade Karin. Jag saknade att ha någon annan att dela allt det roliga, det fina och det heeelt galna som landet bjuder på. Det blev nog min sista resa på en lång tid där jag reste själv, men jag hann med en hel del kul saker ändå!

Såå, vad gjorde jag? Efter lite mer än en veckas solnjutande på Fiji med Jenny träffade jag en kille från LA på flyget till Auckland och vi bestämde oss för att utforska Auckland den dagen tillsammans innan han drog vidare på sitt håll och jag på mitt (han hade hyrbil så för min del blev det här PERFEKT!). Vi kayakade i utkanten av stan, riktigt fint med solnedgång och en massa triatleter som tränade inför ett kommande lopp. Dagen därpå drog han vidare och jag hängde kvar i Auckland dagen efter också då jag utnyttjade min första dag på Les Mills HQ!! Oj, vad häftigt! Jag körde RPM för Tommi, en av tjejerna som man brukar se i DVDn vilket var lite coolt sen bara att VARA DÄR var ju ashäftigt i sig! =D Spinningsalen var dock betydligt mindre än jag trodde att den skulle vara och dessutom lite sunkigare, men resten av gymmet och de övriga salarna var ju DJAJGÄNTIK!

Så dag 1 av 5 på Les Mills HQ avklarad. Dags för 11 timmars nattbuss (hej där, reslivet på kort tid) till Wellington (längst ner på nordön) för att sen hoppa på färjan till sydön för att utforska och återuppleva min favoritregion i NZ igen. Norra sydön, I LOVE YOU! En dag + natt i Picton och sen vidare till Nelson, min absoluta favorithåla där solen alltid skiner… Ehm, förutom när jag ska dit. Cyklon, storm och ÖSREGN stod i väderrapporten de kommande två dygnen och jag grät både invändigt och IRL. VARFÖR NU? Insåg senare att om jag hade stannat kvar i Auckland över helgen hade cyklonen svept förbi tidigare och jag hade kunnat se BRUNO MARS!! Men så klok var ju inte jag… För att bli detaljrik (och mest för att det är roligt att läsa om några år) så kan jag ju berätta att på mitt hostel i Nelson (Paradiso) så bodde vi 140 pers under cyklonen (=fullt) och minst 85-90% var tyskar. Tyvärr pratar tyskar i princip bara med varandra och vad pratar de då? JO, TYSKA! Så det finns liksom inte en chans att man tar sig in där… Och att supa med några engelsmän, njae, det är inte min melodi, så vad händer? Det fanns endast wifi i receptionen eller köket (kl.18 bildades den omtalade soppkön genom hela stället för ingen har ju råd att laga mat själv). Kortspelande med personalen på det och allmänt snack om resan, livet och allt möjligt. Sen får man frasen “I would like to get to know you better, what do you think?”. EH, I DON’T KNOW. 38 åring med en 13 årig dotter (HALLÅ, jag är närmre hennes ålder!) och storrökare, sliten, redhead (det lilla som var kvar), förlåt, men han var icke fräsch, så naaaaajje. Jag drog därifrån fort efter det. I tristess hyrde jag en gammal Mazda och körde till Abel Tasman (nationalparken som jag missade 2012) och hajkade där några timmar. Superfint och så värt det. Efter det drog jag vidare till min underbara WHARARIKI BEACH!! Eller oj, glömde berätta att jag plockade upp två liftare från Abel Tasman som hängde med mig upp till Wharariki. Mest otippade paret ever. En kille från Indiana, USA och en tjej från Japan med jätteknacklig engelska. De liftade runt hela NZ ihop. Coolt och ekonomiskt, men inget alternativ som ensam tjej och med tidsbegränsning. Vi stannade vid Pupu Springs där jag och Karin var sist, mest för att Chica (kallades hon) ville det. Väl framme på sydöns nordligaste camping där det också fanns backpackers checkade jag in på backpackers och paret slog upp sitt tält. En solnedgång och en rysligt glad Emma på det nere vid stranden och babysälarna hittades vid klipporna precis som sist (!!) satt en fin nudelmiddag gut och en biljardkväll avslutade kvällen innan jag smög in i spindelrummet… Ugh, tacka vet jag min egen säng. Två nätter hade jag där och hängde mest på stranden. Ni måste verkligen dit. Där är så otroligt fint så det går inte ens att beskriva. Inte ens med bilder. Det måste ses. Hojta till om någon vill dit, en resa till till NZ kan aldrig skada =D


Cape Farewell sågs också denna gång som vi missade sist och på vägen tillbaka till Nelson (utan liftare, men med ett jäkla tryck i min rasslande radio) njöt jag av en färsk mjukglass gjord på färska bär! YUM is the word! När jag hade lämnat tillbaka bilen och gick tillbaka till stan på cirka 45 min så hör jag någon ropa “EMMA!” och aldrig trodde jag att det var MIG de menade, men jodå. Det var mina liftare som kom cyklandes förbi! De stannade bara en natt i Wharariki och liftade sen vidare ner mot Nelson och där fann vi varann igen! NZ 4 sure. Helt sjukt! Världen är liten, men den är f*n ännu mindre än man tror!

Jag checkade in på det absolut billigaste hostlet (Bumble Backpackers) och som det sägs; man får vad man betalar för. Pundarna som bodde där på heltid häckade utanför och jag fick välja på ett 10-mannarum eller dela rum med en annan tjej till samma pris. Oj, vad det valet blev enkelt. Efter att ha hängt på BK ett antal timmar med fritt wifi och viber med familjen anlände jag till rummet där den andra tjejen hade checkat in. Efter en liten stund kom den klassiska frågan “Where are you from”, “Sweden, and you?”! “JAUG MED”. Wihoo, en skåning! =D Från Kristianstad! Liten värld än en gång. Familjen i rummet bredvid blev aningen aggressiva med sina bankningar i väggen då vi KAN HA pratat kanske lite för länge om allt möjligt, men sånt får man ta när man bor så! Haha. En fika ihop dagen efter togs sen begav jag mig till stranden som kom att bli döden för mina sista fem dagar i landet. Med brända läppar och en alldeles för stark gourmetsandwitch vaknade jag morgonen därpå med BIG MAMA-läppar (tro mig, jag skojar inte) med blåsor över precis hela munnen. Smärtan var fruktansvärd. Två timmars buss på det följt av tre timmars färja och den härliga 11 timmars nattbussen gav noll sömn, med en extrem puls i läpparna och tårar som rann längs kinderna. Ni anar verkligen inte den smärtan.

Framme i Auckland tog jag min andra dag på Les Mills HQ och ni kan ju kanske gissa vilka blickar jag fick från receptionen? Nej, det kan ni inte. Fys*tan vad jag kände mig äcklig och ännu värre med dem blickarna folk gav mig. Att le gjorde så fruktansvärt ont så det blev inlärning att le med ögonen. Usch. Får nästan ont i hela mig nu när jag tänker tillbaka. Den söndagen gick jag på RPM för Laura (ok, men inget särskilt), CXWORX och BodyCombat som jag hade längtat så länge efter! Jag checkade in på “The Attic” vilket var ett riktigt shyst hostel i centrala Auckland, nära LM och precis vid busscentralen. Där bodde jag mina sista tre nätter, men jag sov endast där. Absolut värsta stället för mig att hänga på när jag inte trivs med mig själv, är bland ungdomar så där hängde jag inte speciellt mycket. Istället drogs jag på måndagen in på CX med Nat, RPM med Charlotte (grym tjej!!), CX med Susan T (program directorn!!), BodyCombat med Melissa och BodyPump med Donna. Dessutom fikade jag med en long lost friend sen mellanstadiet - Ebba! Sjukt roligt! Att inte ha träffats på nästan 10 år och sen ta en fika och prata om allt och inget i NYA ZEELAND som vi båda älskar, var bara helt stört! =D

Tisdagsmorgonen blev först en besvikelse då jag drog till gymmet 06.10 för att få reda på att RPM:en med Chris R (tips från Soffan) var fullsatt. Dock knyckte jag den sista platsen till Sarahs (program directorn!!) RPM timmen därpå och det var heeeelt amazing! =D Herre-min-gud, vad häftigt att sitta där för henne… Det är hon som gör passet och hon är så galet inspirerande och motiverande och HÄRLIG! Sjukt! Därefter chillade jag innan det var dags för CX med Sarah R och en spanjor. Därpå följde BodyCombat med ryska Geovana och Mark (fruktansvärt grym man!). Chilledill under dagen i Victoriaparken med ett block över huvudet då läpparna var katastrof och sen var det dags för CX med Susan igen, BodyAttack med Lisa (program directorn!!), helt galen, BodyCombat och CX igen! Alltså OMG, vad det gjorde ont överallt den här dagen! HAHA. Som man bäddar får man ligga! Älskade träning.

Min sista dag i landet inledde jag dagen med BodyCombat 06.30 - gotta get the most out of it when you can! Bästa starten nånsin på dagen. Sen tog träningen slut och jag med! Haha. Chillande i staden. Utcheckning och långfix samt häng i parken innan flygbussen tog mig till flygplatsen och jag började mina 30 timmar hemåt… I mittensätet på varenda flight. Isch. Men att flyga Airbus 380 med Emirates nästan hela vägen gjorde det helt ok ändå! Dock smärtade munnen något enormt och folk fortsatte titta på mig som att jag var pesten… Men detta konstaterades när jag väl var hemma och fick tid på vårdcentralen att jag hade staphylococcer och fick en dunderantiobiotikakur. Dock försvann det inte förrän långt efter ändå, men jag är glad att det är borta överhuvudtaget i alla fall. Så efter massor av depp under resan blev det jäkligt bra ändå! =D ÄLSKA NZ!

 
Tills jag har sorterat mina bilder och valt ut de allra bästa får det bli såhär smått så länge. Sen läggs det upp ett album på fb =)

RSS 2.0