Barcelona en snabbis

Efter torsdag till tisdag hos Jenny i Portugal la jag mig i min hostelsäng i Barcelona (Hostel360) sent på natten till onsdagen efter ett skönt bemötande av hostelstaffen och insmygandes till sju snarkande roomies och en knarrande, men ack så skön (!) våningssång. Toppen var min! Jag fann dessutom en härlig tjej från Costa Rica som skulle resa runt i Europa under en månad med ett hyggligt tajt schema! Det får en att vilja bege sig av för en längre tid för att upptäcka världen... 

Två dagar följde med seightseeing i staden bland parker, Arc de Triumf, ett flertal stränder och La Rambla. Barcelona är verkligen värt ett besök!! Atmosfären är sååå härlig! Folk är avslappnade trots att det är en storstad med mycket turister och mycket business. Kuststräckan längs staden är en sån galen lyx och det är väl egentligen den som gör staden laidback; surfers på jakt efter vågor och turister på jakt efter de sista solstrålarna bland stadens alla palmer. Och sen det vackra språket. Gud, vad jag vill kunna spanska.

Hösten 2018, det ska bli du och jag español, yo y tu! 


På flyget hem fanns även Jasminas bror och man inser att världen är rätt liten.

Jennys 25 års överraskning i Portugal

26 oktober - En torsdagsmorgon på Kastrup följt av ett stopp i Barcelona med förseningar för att slutligen bli upphämtad av äldsta lillsyrran på Lissabons flygplats blev en bra torsdag. Vi tog metron till stan och stannade för en gudomlig fika på väg hem till lägenheten där Jenny bor nu när hon är på en utbytestermin i Portugal. Lite besvikelse över att inte fler familjemedlemmar gjort sig besväret att hälsa på henne lyftes fram rättså fort och vi njöt av favvothaimaten för en hyfsat ok läggdags inför Jennsans skoldag dagen efter. 


27 oktober - 
Jag blev guidad av Jenny till stranden i Cascais vilket var en fin tågfärd bort och en galet fin strand mellan klipporna!! Jenny joinade mig efter sina föreläsningar och vi avslutade med en galet god glass efter lite strosande på Cascais söta gator. Tillbaka i Lissabon segade vi med fix, godis och Cava innan vi begav oss ut på hennes sista käk som 24 åring och vi landade på ett hamburgarhak och tiden sprang iväg. Vad Jenny inte visste var att jag höll på att få magsår då hela vår familj  smyg hade landat i Lissabon under dagen och gömt sig för Jenny för att kunna överraska henne när det blev midnatt och hon fyllde 25... Jag var kontakten där emellan och brukar inte riktigt vara den personen som sitter mest med telefonen när jag hänger med folk... Men jag upplevdes visst mest som långsam när jag gick bakom och uppdaterade familjen i chatten om var de INTE fick lov att vara. Haha. Och vilken metro de skulle ta allt eftersom vi vandrade och jag hade noll koll på var vi var... Men vi hamnade till sist på baren Tivoli med roof top bar där hennes två Silvior hängde. Nu är klockan typ TIO I TOLV! Jag skriver exakta vägbeskrivningen på nionde våningen, gå förbi restaurangen, rakt fram, fin vit gång, gå höger, förbi baren och där uppe till höger sitter vi... TYP. Jag hinner PRECIS berätta för Italien-Silvia vad som kommer att ske om typ FEM MIN innan gänget dyker upp. Jenny ser först ballonger och sen kom tanken "Pappa och Jesper... men va?" och sen blir det VI GRATULERAR för hela slanten med hela gänget!! =D (Tysk-Silvian hann aldrig uppdateras och fattade typ nada, haha). När sången avslutas med HURRA HURRA HURRA och Jenny har kramat mamma dyker MAJA upp!!! Hela vägen från Los Angeles!!! Och Jenny BOKSTAVLIGEN tappar hakan!!! Jag ÄLSKAR att vi har det på film!!! =D Så där var HELT PLÖTSLIGT (för Jennys vetande) hela familjen Thelin och Jesper! =D Helt stört egentligen när man tänker efter. Kvällen var helt jäkla magisk!! Och mitt magsår lättades =D haha. Så jäkla värt allt slit!! Men något svårt att sova sen =D Haha.

 
28 oktober - Jennys 25 års dag. Inledningsvis stötte vi på ett antal problem... Biluthyrning som inte hade gått igenom för familjen... Ogilitig legitimation för mig och Jenny som trodde att det räckte med våra svenska körkort... Tillbaka med en Uber till lägenhet för att rusa upp och hämta våra pass... Pappa och Jesper åkte hela vägen ut till flygplatsen för att till slut lyckas hyra tidernas dyraste bil för att hämta resten av ligan och sen åka till en galet drömmig strand, men riktigt så lätt var det inte. Jag, Jenny, Silvia x2 och brasilianska Lia kom till stranden vid 11-tiden, men körde på vägen ner till stranden förbi sex dumpade hundvalpar som Silviorna skulle rädda i hettan utan varken mat eller vatten. Noll täckning på mobilen gjorde att jag och Jenny fick köra tillbaka en bit för att kunna nå familjen och guida de till var vi var någonstans... För att sen ge hundarna vatten när de andra girlsen hade försökt ringa ett hundcenter som inte kunde hämta dem... Efter en bra stund bestämde vi oss för att försöka gå ner mot stranden vilket krävde en lite större hike än vad vi trodde... Vi insåg efter en bits hikande att familjen aldrig kommer att hitta till stranden och gick tillbaka upp igen... Där vi väntade och väntade och väntade... Strax efter ett dök familjen upp efter en något problematisk bilresa... Och det var dags för hike! Genväg blev senväg och det blev att vi vände, men sen såg vi vattnet och tillslut kom vi fram till en helt fantastiskt fin utsikt över stranden med klippor och ett turkost vatten som jag knappt trodde fanns i Europa!! SÅÅÅ VÄRT ALLT SLIT ännu en gång!!! Så värt det att vi sket i att lämna bilen innan kl.18 och stannade och bara njöt så länge det bara gick (dvs tills far hade haft myror i brallan ett bra tag och vi fick ge med oss). Efter att ha droppat av Jennys vänner fixade vi två oss hos henne och familjen åkte tillbaka till sin Airbnbhyrda lägenhet för att sen mötas upp för italienskt käk för vidare firning av 25 åringen! Efter en något lång promenad dök familjen upp och vi åt gott för att sen ubra oss vidare hem till la familia och ha mys med chips, Sangria och godis på balkongen. SÅ MYSIGT!! Sen var det hem och sova i Jennys lya... Vilken dag alltså!!





29 oktober -
Det stod strand på schemat igen, men med en något enklare tripp dit! Vi lämnade vår hyrbil på morgonen och för att snabbt och smidigt komma til Cascais (kan tilläggas att portugiser är inte översnabba vad gäller service) tog vi en uber dit och entrade samtidigt som familjen där far drog nitlotten och fick lämna familjen för att lämna bilen på flygplatsen och ta metro + tåg tillbaka till stranden i Cascais... Jennys kompisar kom också till playan och även den här dagen blev helt magisk. Jenny bjöd på favvoglassen innan vi gick och åt indiskt/thai på en mysig restaurang i närheten och efter lite strosande begav vi oss sedan tillbaka till Lissabon med tåget och uber till familjens lägenhet. Där väntade mer mys och balkonghäng samt fransfix för Jenny som Lina hade släpat med sig hemifrån! Männen däckade som vanligt och till slut även jag på balkongen, haha. Det händer sällan. Att kunna mysa med Majs igen var sååå härligt!! <3 En fartfylld uberfärd tillbaka till Jennys lya och sen sov vi gott... Med lite slagsmål om vem som skulle ha den sämsta kudden igen. Hehe. 




30 oktober -
Seightseeing i Lissabon stod på schemat då det var sista dagen (en halv sådan) då hela familjen var samlad. Efter att familjen hade fått se Jennys lya begav vi oss till stan med guidning av Jenny och vi fick både se staden från ovan och från strosande bland de färgglada gatorna bredvid spårvagnar och söta butiker. Jennys kompis Amanda anlände under vårt strosande och Jenny fick ännu en gäst till Portugal. Vi avslutade dagen på Jennys favvothaiställe och sen blev det ett känsloladdat avsked innan hela familjen utom jag och Maja begav sig hemåt... Vi fyra som var kvar chillade en stund hemma hos Jenny och åkte sen till en roof top bar ovanpå ett parkeringshus där vi drack Sangria på marken till solnedgången och såg familjens plan lyfta i riktning mot Sverige... Tillbaka för fix och en sista kväll ihop med Majs på en annan italiensk restaurang. Packning och pyttelite sömn efter madrassuppumpning och mys hanns med innan Jenny och jag åkte med Maja till flygplatsen mitt i natten och vinkade av henne inför hennes resa tillbaka till LA... Att det kan vara så jobbigt att säga hej då alltså... Det är sjukt.



31 oktober -
Jenny drog till skolan och jag och Amanda tog oss till stranden i Cascais med uber + tåg för sol och bad innan Jenny också joinade oss en stund innan jag fick bege mig därifrån... Tåg + väntande + buss + megastressad duschning + packning + halvspringning till metron + metron + försenat flyg + flyg + flygbuss för att sen landa på mitt hostel i Barcelona vid ett på natten... Men mer om det i ett annat inlägg.



Portugalresan med hela familjen var det absolut bästa på väldigt länge. Även om vi alltid har varit nära varandra i familjen så har det ändå varit mycket bråk och tjafs genom åren, men den här resan kändes som att den stärke oss massor och var så välbehövd. Nu känns det som att vi är tajtare än någonsin och jag är så otroligt glad att vi gjorde det här. Att det faktiskt blev av!! Efter månaders planering och hyschande så gick det!! Ni är bäst!! VI är bäst - tillsammans! Och för er som inte har läst Jennys inlägg om resan än, så finner ni den HÄR!


Family first, always <3 

Words are not enough


Live från Kastrup

Är på språng mot syrran i Portugal!! Fick igår tillbaka min underbara LG G4 efter att ha använt min skruttSamsung i lite mer än en vecka och då lyckats sabba inloggningar till två banker... Hur gjorde man innan mobilt bankid kom?? Haha, man använde sina underbara bankdoser som en såklart inte riktigt mindes vad som krävdes... Well well. Nu väntar i alla fall kvalitetshäng med syrran och två för mig - nya städer! 
 

Det perfekta flödet

Den här bloggen startade sommaren 2008 och jag är löjligt glad åt att jag bloggade så flitigt förr. Bilder, minnen och dagar som kan återblickas gör att jag saknar det. Det är synd att mitt bloggande avtog för några år sedan och vid större eftertänksamhet så har egentligen bloggtiden istället lagts på sociala medier... Delar av livet har funnits på Facebook, ett dygn i rampljuset har visats på Snapchat flertalet gånger och läskigt många timmar har spenderats på Instagram, men allting har blivit så ytligt... Jag tyckte inte att det var det innan. Nu handlar allting om att skapa en image; att "branda" sig själv. Allt är kommersiellt och glädjen, drivet och den där personliga touchen måste bli så extrem. Förr kunde man bara vara. Fast det går väl egentligen fortfarande, men det ligger så otroligt mycket mer eftertänksamhet bakom bilder och inlägg i dagsläget. Varför? Varför måste man ha ett perfekt flöde? Varför måste livet vara perfekt? Alla vet vi ju att att det absolut inte är så...

Och med det sagt har jag nu haft min skruttSamsung från 1800frösihjäl i en vecka då min LG är på lagning. Vet ni hur avkopplande det faktiskt har varit? Framförallt att inte ha Instagram. Jag känner att ett inre lugn har smugit sig på... Men tacka vet jag Swish, Mobilt BankID och Messenger (ingen använder ju hederliga sms längre) samt att ha möjligheten att Googla upp saker som dyker upp. Helt plötsligt kanske det kan börja uppskattas på nytt!


Sicilien 2017


I förrgår hade mammsen och jag varit hemma i en vecka efter vår vecka på Sicilien. Vi hade tre dagar med ÖSREGN likt monsunregn i Thailand fast konstant... Följt av fyra fina dagar där vi schtekte på playan. Vad som är bra med regn för oss solfantaster är att vi faktiskt får se mycket mer av vårt resmål då hotellslappande inte känns rätt när man är i ett annat land. Vi åkte med lokalbussen till den ruskigt mysiga och typiskt old fashioned italienska staden Taormina (vi bodde i Giardini Naxos) vilket var sååå värt den något galna bussturen dit på extrema höjder med en något nojjig mor bredvid sig.

Förutom att jag inte hade någon som helst aning om att det skulle vara extremt mycket svenska turister på Sicilien och att servicepersonalen på restaurangerna rättså tydligt visade att de bara ville att säsongen skulle vara över, hade vi ändå en härlig upplevelse av ön. Den var vacker och kändes typiskt italiensk och flertalet människor kändes trevliga. När jag var i Kenya berättade italienska Richardo att Italien är väldigt old fashioned (eller den slutsatsen drog nog egentligen jag), men att Sicilien var det som var absolut mest likt det gamla Italien och utan att ha varit på fastlandet skulle jag nog tro att han har rätt i det han säger... Smått, trångt, gammeldags och med ruskigt slitna gamla byggnader - men med en stor charm vilket gick hem hos mig och mor =) Speciellt när solen visade sig. Hehe. 


12 dagar utan mat

Då har mor och jag kört 12 dagars vitaminfasta och idag är första dagen vi äter igen. Måttbandet visade -8cm i midjan och vågen -9kg... Det senare kan dock inte stämma... Och även om frukosten bestående av en halv avokado och turkyoghurt med bladgrön müsli var ljuvligare än någonsin, är jag svullen och känner mig sjukt äcklig. Egentligen är det inte så konstigt med tanke på att magen reagerar på minsta lilla nu, men ändååå!! Här har man svultit sig i 12 dagar och känner sig svullen... Bläää, vilken waindag det här är. Brorsan fyller år och det väntas middag i Reslöv... Ingen Jenny och ingen Maja. Känns jäkligt trist. Under dagen har jag kämpat med att göra en logotype i Illustrator, men även det går åt helvete. Det enda program jag behärskar är det underbara Paint, men det tar en inte så långt i kursen "Grafisk design". Over and out.


Jag älskar Ribban


S.k. sommarlov...

Då var 11 veckors sommarjobb över och kvar återstår en veckas sommarlov innan skolan drar igång igen. Givetvis drog jag på mig en dunderförkylning dag 1 på ledigheten och mitt Celsiusdetoxförsök gav mig en gigantisk huvudvärk när jag somnade i solen på Ribban där jag för övrigt hänger så fort solen halvskiner och jag är ledig.

Min cykel blev stulen förrförra veckan på min innergård. Får man lov att hata mänskligheten lite grann då? 

Jobbet har varit askul under sommaren, men nu tar jag en lång paus igen och jobbar endast varannan helg. Tillbaka till Medie- & kommunikationsprogrammet på Malmö Högskola med andra ord.

Det blir paus i instruerandet och ett försök tas till nygammal träningsform för att hitta träningsglädjen igen.

Maja åkte till LA för tre veckor sedan för att vara au pair till en tjej på 8 år under ett års tid... Konstigt tomt för oss andra. Jenny drar till Portugal om cirka 10 dagar för en termins utbyte (termin 7 av 8!!) och i lördags hade vi surpriseavsked för henne på min balkong där för övrigt den årliga Big Slapförfesten blev av för två veckor sedan. Underbara balkonghäng!! Majas avskedskalas i samband med släktkalas var bästa kalaset nånsin med grymt USA-tema och najsiga drinkar. Lovely! Kusinerna hängde även ihop på Tosselilla förra veckan och blev som små barn igen =) Riktigt kul!

Sammanfattning juni-juli-augusti typ.

 

Första bebisen i gänget

F´låt för extremt oregelbundna updates, ni få som läser! Jag skriver ju mest för att själv dokumentera för framtiden. Typ!
 
Den 30 maj anlände gängets första bebis! Johanna och Eric fick sin lilla Clara =) Sjukt roligt, knasigt och häftigt!! Första timmen när jag och Ida hälsade på kändes det mest sjukt. Några dagar tidigare var vi på Ribban med magen och helt plötsligt är hon ute! En timme senare var det så givet =) Livet är märkligt. Häftigt.



Kiruna & ICEHOTEL

Två dagar efter att jag hade kommit hem från Sardinien flög jag upp till min saknade kusin Emma i Kiruna och bodde över tre nätter. En av dagarna åkte vi till ICEHOTEL vilket Emma jobbar på och efter en tur runt i alla rummen överraskade Emma mig med att vi skulle ÖVERNATTA!! =D HUR SJUKT?! -5 grader var det i rummet och vi valde ett rum där sängen var uppbyggt "som högt upp i ett träd" (se bilden längst ner till vänster). ASCOOLT!! Vi blev som fnissiga 12 åringar innan vi kunde somna med endast näsan ute i kylan. Haha. Såå häftigt!! 

Resterande dagar guidade Emma mig i Kiruna och vi gick på Pamojafestivalen. Hennes Robin blev grillmaestro några kvällar och chilledill i deras magiska hus var så skönt. Dessutom var det ljust dygnet runt så det är svårt att hitta tidig sömnro liksom! Men det blev sjukt bra dagar =)
 
 

Sardinien 2017

 
Mammsen och jag drog på en spontansemester till Sardinien, Italien för två veckor sedan. Tre dagar inledde resan med moln och massor av sömn för oss båda, för att sen övergå till strålande solsken och sommarkänsla deluxe resterande fem dagar. Vi hängde mycket på stranden utanför hotellet i Alghero, men blev rastlösa till slut vilket resulterade i att vi hyrde bil och körde upp till den magiska stranden Stintino med kristallklart turkost vatten. Jag kan typ inte fatta att det finns så fina platser SÅ NÄRA! Det känns galet, även om jag minns att även Malta & Gozo var helt fantastiskt när jag var där på språkresa efter nian (herremingud, vad många år sedan). Vår långa biltur var såå värt det med vår lilla fjant (en minimini Fiat med typ noll motor). Haha. Och semester med mamma är overkligt bra... Att se henne så avkopplad utan en massa måsten (och till stor del snarkandes) gör en glad djupt in i hjärtat! <3 Hon slukade till och med två böcker under tiden jag jobbade på min tenta! ÅNGRA INGET kan rekommenderas!

Seeing is better than hearing

Jag undrar hur länge jag ska ta nedvärderande kommentarer, dåliga skämt, idiotprat och annat i-landsprat om u-världen personligt? På något sätt hoppas jag att jag alltid kommer göra det, men jag blir så arg när folk uttalar sig på så korkade vis nu för tiden. På lunchen på jobbet idag blev det en diskussion om hur onödigt det var att en kollega hade plockat på sig så mycket mat som han sen bara skulle slänga. Jag råkade (och tro mig, jag aktar mig verkligen för att säga det jag egentligen tänker) säga "barnen i Afrika hade blivit sjukt glada för det du ska slänga" och fick ett blixtsnabbt "Det SKITER jag i" tillbaka. Jag vettefan om det blev ett dåligt samvete-svar eller om det faktiskt var menat just så, men jag blev stum och jag kommer inte ens ihåg vad jag sa eller gjorde. Jag blev så paff. 

Jag får ibland updates i form av bland annat bilder från en av de äldre tjejerna på barnhemmet och det känns så konstigt. Allting rullar på precis som när jag var där förutom att de nu har börjat göra vissa renoveringar där bland annat taket höll på att trilla in och man satte upp en vägg för en tyst läshörna vid läxläsning, men annars är det liksom detsamma och jag känner att jag vill tillbaka till just det. Till just den miljön, de människorna och det sättet att leva. De har egentligen så lite, men på många sätt tror jag att de generellt sett är så mycket lyckligare än vad vi är här hemma och jag tror att jag är mer menad att leva som de gör. För att återgå till dagens matproblem tänkte jag först på en bild som dök upp på datorn igår på en pojke med texten
"He´s starving. We´re not. It´s time we share." och så kom den kommentaren upp på jobbet... Även på barnhemmet slängdes verkligen ingen mat som var ätbar. Om någon inte orkade äta upp högg någon annan tag i tallriken illa kvickt och var det extremt svårt att få ner (mest för oss volontärer där det ofta var sjukt mycket senor och slamsor de få gånger vi åt kött) så fick hunden Tiger det i smyg... Men att man kastar det? Aldrig.


Så, nu när jag har fått det här "off my chest" kan jag återgå till omtentaplugg.
Vi är inne på en ny kurs nu & det är sista kursen på den här terminen, på år 1! Nästa två år, kan ni snälla bara flyga förbi, ge mig en examen och få mig ut i världen på riktigt?
För att kunna göra något meningsfullt och stort.

I´ll have to work my way around it...

Med en vecka fylld av tentaplugg och träning försvann bloggen... Vilket nog var bäst med tanke på tentan. På Snapchat kan man rättså tydligt se när det börjar med plugg och jobbhelg, övergår till MFF-match, tentarace och sen firande över att den är över och en ledig helg väntar med Out Of Office After Work (After Tenta i vårt fall) följt av Pinchos som Nathalie och Julia gav mig i present. Grymt mysigt och en grymt bra kväll! More of those!!

Street Food premiär stod på schemat på lördagen med Ida och Johanna (som numera är höggravid med världens finaste gravidmage)! Dock spenderades dagen i regn och galet kallt så en somnade klockan sju på kvällen... Helt utslagen och kanske något bakis.

Valborg spenderades med städning, en misslyckad löptur i strålande solsken och megamys i Reslöv med hela familjen och Jesper! SÅÅ HÄRLIGT!! =) Och värt endast en timmes sömn inför denna jobbdagen.

Ikväll hade UNICEF sin gala för alla världens barn och tårarna forsade stora delar av programmet och en viss känsla kom över en när de filmade från Kenya... Förr tittade jag på galor likt denna och man blev illa berörd då med, men nu är det helt annorlunda. Jag vill sälja allt jag äger (och be alla andra att göra detsamma) och åka ner till just precis de platser där hjälpen behövs allra mest. Det är bara sjukt synd att man antingen måste ha en magisterexamen i bagaget eller vara kändis. Jag får fundera över andra möjligheter...
 

Pole pole

"Slowly slowly" - Att man är kontrollfreak och löjligt välorganiserad (läs: as in sjukligt beteende där man får noll gjort för att man organiserar hur det SKA se ut istället för hur det faktiskt håller på att bli) har man ju vetat i ett antal år, men det känns som att det börjar gå för långt. Exceldokument med schema april-juni samt sommarschemasnack med chefen alldeles nyss och tusen postitslappar i köket över allt som ska göras och allt som ska hinnas tränas börjar nog göra mig lite knäpp... Och så hamnar jag här; vid den där skärmen som alltid finns så nära till hands och produktiviteten blir lika med noll. Idag har jag skjutit fram löprundan så långt att jag nyss insåg att nu hinner jag ju faktiskt inte ens den då jag inte hinner hem till min tvätt som annars låses inne... För man kan ju inte en dag springa mindre än man hade tänkt sig... Istället blir det noll. WTF liksom? Först NU inser jag hur sjukt det är, men det är väl sån´ jag (och säkert många andra) är. Allt eller inget. Inget idag, allt imorgon. Utan två timmars snoozande.

Så nu har jag druckit två Celsius helt i "onödan"... Men ikväll är det matchtajm med Aliz!!
SÅÅ KUL!! Och den här bilden togs för 11 år sedan med familjens fina webcamera som så fint satt ovanför den stationära datorn.

"Rafiki - it means friend"

Idag, på dagen fyra veckor sedan, lämnade jag barnhemmet. Hur fasen kan tiden flyga iväg såhär fort? Snart är det tre veckor sedan Ida och jag landade på Kastrup och allt kändes så himla konstigt. Nu är man fast i det där ekorrhjulet igen. Jag trivs inte alls. Idag slank det ner bönor och ris i kundkorgen... African lifestyle liksom. Jag har aldrig köpt bönor innan. På barnhemmet sorterade vi dem alltid för hand och plockade bort småsten innan de slängdes ner i den stora grytan. Nu köpte jag de ready to eat på konserv. Det är konstigt, men jag älskar enkelheten och jag saknar allt och alla där borta otroligt mycket. Det känns som att man går runt med ett stort hål då det endast är ett fåtal jag kan ha kontakt med nu när jag är hemma... Åh, vad jag vill tillbaka.
 
Här åt vi frukost bland flugorna när barnen hade gått till skolan.
Varje morgon. Alltid med plastmuggar.

Celsius nr 2 & peppen smyger sig på

Andra taggar helg och jag taggar tenta, träning, jobb och en fredagskväll med Ebs! Allt för att inte sitta hemma och deppa över det übertråkiga gråa vädret och den ilskna kylan.
Let´s do this, weekend 16.
 

En kall solig morgon i april

Imorse var milen avklarad i strålande solsken strax efter nio och skolan väntade en timme senare. Jag blev sen på rätt dag då det var brandövning när jag dök upp. Yeeey typ. Ikväll höll jag min första RPM sen februari och det gick bra!! Endast 6 deltagare, men de körde på som tusan så det var kul! 

För övrigt kämpar jag på med min film till barnhemmet... Jag har filmat alla barnen och vissa i personalen och ska få ihop det till en kort film. I skrivande stund har jag 100 småklipp att välja bland... Så det tar tid, men det är kul och jag har nog äntligen hittat ett program som känns OK! Kreativiteten flödar...
 
Zulfah & lilla Maria.

Back to rutiner...

Efter ännu en hyfsat meningslös föreläsning med insikt i mina klasskompisars hem följt av grupparbete inför morgondagens presentation fick jag tid över till RPM-plugg samt BodyCombat och RPM - och ordningen är återställd. Imorgon kör jag min första RPM-klass på 10 veckor och det känns redan i benen efter dagens träning. Milen sprangs i söndags (jag typ dog) och utöver det har några andra enstaka klasser endast blivit av under de två veckorna jag har varit hemma, men jag entrade BodyPump förra veckan vilket jag inte har kört på MINST fyra år... Och det var KUL!! Så just nu hade mammsen sagt att jag har en bra stund.
 

Igårkväll lyckades jag ÄNTLIGEN föra över pengarna till barnhemmet. Ni anar inte vilken lättnad det var! Ännu större lättnad blir det när jag får höra att pengarna har landat and then I´ll let you know how much.

Måste man vilja hem?

Måste hem vara dit man vill? Där man mår som bäst och dit man längtar? Jag minns att jag som 16 åring skrev ett inlägg på dåvarande Bilddagboken med rubriken "16 år och livet är en fest". Jag hade så roligt. Jag älskade vardagen och livet. Det har gått 10 år sedan dess. TIO ÅR. Vad hände? Vad vill jag? Vart ska jag? Vem är jag? Jag vet inte längre. Just nu känner jag att jag passar inte in här hemma. Jag varken kan eller vill stadga mig som den svenske normen säger att man bör göra som 26 åring om inte förr. Jag vill inte lägga pengar på en fräck bil, de dyraste kläderna eller spara ihop till kontantinsatsen till en villa som banken ändå kommer att äga. Jag är inte där. Jag vill inte dit. Jag orkar inte denna ytlighet. Jag vill bara bort. Tillbaka. Men jag passar inte in där heller. En sak är dock säker: jag besitter djupa i-landsproblem, that´s for sure.
Och jag skäms.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0